vinglamedvingar.blogg.se

Idag tänker jag sätta mig i färdtjänstbilen för att åka till en park där jag ska umgås med ett helt gäng fantastiska människor. Jag ser så mycket fram emot min eftermiddag men jag är så nervös och orolig för hur jag ska orka. Jag har givetvis Madame Rull med mig, för utan henne skulle det inte vara möjligt att ta sig ut.

 

Jag är också rädd för att jag, när jag väl är där bland alla fina människor, bara vill hem till sängen igen. Det brukar vara så. Jag vill ju egentligen vara där och ha roligt, men tröttheten gör det omöjligt för mig att ha roligt eftersom jag bara vill få lägga mig ner och sova.

 

Så tragiskt...

 

Det handlar inte bara om hur jag mår fysiskt utan även psykiskt. Man sitter där bland dessa fina människor och de skrattar, ler och har trevligt. Och jag känner inte det roliga eller trevliga. Jag känner ingenting. Så jag måste tvinga fram ett leende trots att blicken är död. Och åh vad jag också vill skratta. Sådär rakt ur hjärtat och okontrollerat. Och jag försöker och försöker och försöker! Som jag försöker. Och som jag anstränger mig! Det är hemskt frustrerande att vilja vara glad men att inte kunna vara det.

 

Men jag tror det är bra att jag åker dit, även om jag känner mig tom. Kanske blir det trevligt, kanske tänker jag inte ens på min säng och kanske glömmer jag allt av ondo för några sekunder. Jag kan likagärna vara sjuk omgiven av vänner som av fyra väggar.