Det finns inte många saker som skänker mig glädje längre. Jag stirrar tomt framför mig även när det finns anledning att le eller skratta. Jag kan inte kontrollera det, kunde jag det skulle jag vara glad jämt. Det här avdomnade hjärtat är mörkrets påhitt, inte mitt.
Att omges av såhär mycket mörker är inte lätt. Du kan inte andas. Ditt hjärta slår alldeles för fort eller inte alls. Du orkar inte svara på tilltal, att rycka på axlarna får räcka. Du känner ingenting, men skulle du känna något så gör det alldeles för ont.
Att leva det här livet är fruktansvärt. Det är outhärdligt. Odrägligt. Mitt liv går inte ut på att leva, det går ut på att överleva och hitta sätt att stå ut vardagen. Kanske får jag aldrig någonsin mitt liv tillbaka. Därför måste jag få leva om möjligheten ges. För jag har ingenting. Mitt liv existerar inte. Och jag vet inte hur jag ska motivera mig själv längre. För jag blir bara sämre och sämre, så vad har jag att hoppas på? Längta efter? Eller ens drömma om?
När man blir fråntagen livet vet man vad som är viktigt för en. Man vet vad som spelar roll. Man vet vilka saker det är värt att lägga energi på. Finns det en möjlighet att få uppleva det omöjliga så måste jag få göra det. Man lever bara en gång. Och jag lever nästan inte alls. Därför är det ännu mera viktigt för mig.
Kommentera