Klockan hade inte blivit halv tre ännu, men ändå vaknade jag av att benen hade panik och vägrade ligga stilla. Jag vred och vände mig och knep ihop ögonen för jag visste att jag behövde mer sömn. Men tillslut fick jag nog och steg upp. Jag virade värmefilten om de hysteriska benen och satte igång min serie i hopp om att jag skulle somna om efter en stund. Men nu har det gått tre timmar och jag har inte somnat ännu. Min dipp brukar komma vid nio så då lär jag få några timmars sömn.
Jag tror nästan jag skulle kunna sova dygnet runt, om inte oron och smärtan skulle störa. Igår morse fick jag kämpa för att inte somna. Jag slumrade till två gånger i soffan innan jag och pappa rullade till sjukhuset för att lämna blodprov inför mitt besök hos endokrinologen nästa vecka.
Av någon märklig anledning hamnar jag nästan alltid hos samma sköterska på provtagningen trots att de är tre stycken i samma rum. "Du får komma hit ganska ofta", sa hon. En trevlig, vänliga och varm sköterska i min ålder. "Ja, jag är lite sjuk", sa jag och hoppades att hon inte skulle fråga i vilka sjukdomar. Jag får en känsla av att folk tror att man överdriver eller ljuger när man rabblar upp den ena sjukdomen efter den andra. Hon tog de tio rören med blod och önskade mig en fin dag.
När jag kom hem bäddade jag ner mig i soffan, blängde på min serie och tvingade sedan halvsittande i mig lite frukost som bara gjorde mig illamående. Jag la mig ner igen och några timmar senare somnade jag och vaknade tre timmar senare.
Det blev mer serietittande och när klockan var sju var det god natt för min del.
Kommentera