Jag vill vara glad. Men min livssituation verkar inte tillåta några glada tankar att ha effekt på själen. Hur många bra tankar jag än tänker så lämnar de inga avtryck i hjärtat. Det är sorgligt. För jag kämpar verkligen. Jämt och ständigt.
Jag målar läpparna röda och spricker upp i det största leende jag har, men jag ser i spegeln hur döda ögonen är. Det saknas en gnista.
Det är mycket som går emot mig. Det mesta faktiskt. Jag försöker hantera detta och blickar bortom alla motgångar. Ser mot framtiden med ljus och hopp. Övertygar mig själv om att allt kommer lösa sig till det bästa, så småningom. Men sträckan till framtiden är fruktansvärt lång och plågsam.
Och även om framtiden väntar på mig med solskensbeklädda vägar så är det oerhört smärtsamt just nu. Och nuet är ju minst lika viktigt som framtiden. Egentligen viktigare.
Jag försöker lugna de våldsamma, mörklagda tankarna. Försöker försäkra mig om att det är nu, bara nu. Försöker intala mig om att det kommer att gå över. Jag kommer att bli fri. Jag kommer kunna andas igen. Livet kommer inte vara ett trångt, rökfyllt rum för alltid.
Men jag blir inte lugn. Jag är rädd. Riktigt rädd. För jag känner hur kroppen ger upp, medan själen far omkring i panik och skriker att den måste få leva för att överleva de dödsdömda dagarna.
Jag tror att jag springer mot väggen, både fysiskt och psykiskt. Snart slår jag emot den kalla betongväggen och då kommer mina ben inte bära mig mer. Kanske är det just det som är meningen. Kanske måste jag dundra in i väggen för att kroppen och själen ska kunna börja läka. Om jag sjunker till botten, försvinner lite grann, så kanske ett återupplivningsförsök kan rädda mig.
Jag tror på framtiden. Men nuet börjar bli riktigt outhärdligt nu. Riktigt outhärdligt.
Kommentera