Det har inte varit helt lätt att komma hem från Göteborg, även om jag bara var borta måndag till onsdag. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så var det så skönt att få komma bort ifrån min eländiga, gråa och tråkiga vardag. Att komma hem igen och bara ligga i soffan framför min serie känns så hemskt meningslöst. Så sorgligt och tragiskt.
 
 
Jag gör vad jag kan för att stå ut med dagen. Och det betyder oftast att titta på serier, för jag behöver få fly från min verklighet och bli distraherad så att inte allt mörker förgör mig. Men jag tycker att det är ett sådant enormt slöseri med värdefull tid. Jag vågar knappt räkna ut hur många timmars serietittande det blir varje dag. Det är det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar. När jag får försvinna in i en annan värld kan jag slappna av lite grann. Andas. Glömma lite av mitt elände.
 
 
Det fungerar som tillflykt för stunden, för dagen. Men när jag ser till alla dagar som går, veckorna, månaderna och till och med åren så går jag under. Alla timmar jag slösat bort får hjärtat att klappa fortare än jag trodde var möjligt.
 
 
Jag vill ta vara på dagen, på livet. Göra sådant som ger mig glädje och mening. Samla minnen. Men sanningen är den att jag försämras fort och orkar allt färre saker. Och ovissheten är skrämmande. Hur dålig kommer jag bli innan försämringen stannar av? Vart är jag på väg egentligen? Vad är det som är fel i min kropp?
 
 
Jag vill så gärna leva. Kasta mig ut i det äventyr som livet borde vara.

Kommentera

Publiceras ej