vinglamedvingar.blogg.se

För tre veckor sedan gjorde jag mig redo för en helg i skogen med fina vänner. Jag letade fram gummistövlar, tjocka strumpor, mössor och halsdukar. I väskan packade jag även ner några fina plagg som jag skulle klä mina vänner i för att ta bilder ute i skogen.

 

Resen skulle egentligen ha tagit ungefär en timme, men jag fick sitta i färdtjänstbilen i två och en halv timme för att de skulle lämna några andra först! Jag är mycket tacksam att jag har färdtjänst, men min kropp klarar inte av så långa resor. Tack och lov sov jag mig igenom allting, men när jag väl kom fram till mina vänner var jag helt slut. Jag hade frossa, svettades, hemsk huvudvärk och var alldeles utmattad.

 

Men vi drack lite te och jag tryckte i mig några nävar med medicin för att överleva eftermiddagen. Helst ville jag bara gå och sova och strunta i fotograferingen, men mina vänner är duktiga på att uppmuntra och heja på en så snart var vi i full gång med att välja kläder och måla läpparna röda.

 

Sedan tog vi oss ut i skogen, med Madame Rull. Mina vänner ska ha en stor eloge för hur det orkade dra runt på mig genom högt gräs, smala skogsstigar och uppförsbackar. Jag kände mig så hemskt besvärlig. Jag kände mig lat. Men samtidigt vet jag ju att jag kan faktiskt inte gå. Inte ens korta sträckor.

 

Ibland satt jag kvar i rullstolen när jag fotograferade, ibland reste jag mig upp. Och det räckte att stå och röra sig i några minuter för att jag skulle få kramp ryggen. Så jag var ju verkligen i behov av rullstolen.

 

Det var en väldigt fin eftermiddag. Naturen, vänner och många skratt. Och det var så härligt att få vara kreativ igen. Jag kan ingenting om fotografering egentligen, men jag tycker det är himla roligt. Jag hoppas att jag någon gång snart ska bli lite starkare så att jag kan gå en fotokurs och lära mig mer. Jag vill absolut fortsätta göra sådana här fotograferingar.

 

När minneskortet var fullt vände vi hemåt igen. Det skulle lagas soppa och jag kände mig återigen som världens mest lata och besvärliga människa eftersom jag behövde lägga mig och vila. Som om jag ville smita ifrån matlagningen. Men mina vänner förstår.

 

Jag släckte ner i mitt rum och låg länge i mörkret och det var så lugnt och skönt. Här hemma kan jag aldrig koppla av, men här var det fantastiskt lugnt och rogivande att bara kunna vila i mörkret. Till slut somnade jag. När jag vaknade mådde jag fruktansvärt. Hela jag skakade, var varm och kall och kände mig svimfärdig. Men efter en kram från ytterligare en vän som kommit till stugan och morotssoppa så började jag må lite bättre.

 

Mina vänner kalasade på vin och jag på citodon. Sedan bastade vi. Det kändes skönt att få rensa ut lite gifter, men jag orkade dock inte sitta där inne så länge på grund av huvudvärken. Mina vänner satt kvar länge och jag gick och la mig tidigt. Med ett stort leende på läpparna.