vinglamedvingar.blogg.se

Huvudvärken tvingar mig till tårar men jag orkar egentligen inte gråta. Så istället tar sorgen stryptag om hjärtat och försöker ta död på mig. Smärtan skapar panik i bröstet och skriker att det måste sluta göra ont nu! Nu! Jag skriker åt världen, jag skriker åt min kropp och jag skriker åt livet. Snälla befria mig nu! Jag orkar inte mer!

 

Ovissheten är det som skapar mest panik. Skulle jag veta att huvudvärken kommer gå över om ett år så hade jag hanterat det helt annorlunda. Men att veta att det kanske aldrig, aldrig, aldrig kommer gå över gör situationen outhärdlig. Det är för stort för att ta in. Det är för mörkt. Det är för hemskt. Det är obehagligt skrämmande.

 

Att veta att du inte kan fly. Att du inte ens kan andas när du själv vill. Att inte kunna gömma sig, inte ens för en sekund. Vart jag än tar vägen så hittar huvudvärken mig. Jag är ständigt iakttagen och ständigt rädd.

 

Jag blir inte vän med den. Hur mycket jag än vrider och vänder på de alternativ som jag egentligen inte har så kan jag inte ta huvudvärken i handen och knyta vänskapsband. Jag vill spotta på den, sparka på den och döda den. Jag vill borra in mina sylvassa naglar i dess svarta ögon och fråga; hur känns det!?

 

Som jag skulle njuta av att ta död på den där djävulska fienden. Jag skulle ställa till med kalas och dansa på dess grav. Och jag skulle ge igen genom att leva så mycket det bara är möjligt. Jag skulle leva ikapp mina förlorade år och älska varje ögonblick av livet.

 

Men folk säger att om huvudvärken nu inte går över så är det just det där med att knyta vänskapsband till den som är mitt enda alternativ. Annars kommer jag gå under. Men jag VILL INTE tvingas bli vän med min fiende bara för att jag inte har något annat alternativ. Varför har jag inte rätt att hata och förakta detta helvete!? Varför måste jag acceptera ondskan? Det är rena rama idiotin om du frågar mig.

 

Världen vill att jag accepterar min situation. Det sägs att det är enda sättet att komma till ro. Men för mig att acceptans detsamma som att ge upp. Om jag accepterar att livet är över så kommer det också vara det. Om jag istället kämpar och sliter som ett djur för att inte vara ett offer så kommer jag inte heller vara det.

 

Så nej, jag tänker inte bli bästa vän med min huvudvärk. För jag hatar den.