Jag vill komma vidare i livet nu. Jag är rädd för mitt stillastående liv eftersom mitt hjärta fortsätter att slå. Och jag fortsätter att åldras. Åren går. Tänk så mycket jag hade kunnat få uppleva under dessa fyra år som gått förlorade. Så många minnen jag hade kunnat bära på nu. Det handlar om fyra år jag aldrig någonsin kommer få tillbaka. Aldrig någonsin. Och jag kan inte fortsätta förlora år såhär.
 
 
Jag vet att jag inte blir lyckliga av att tänka såhär. Jag vet att det bara medför en enorm stress som inte är bra för mig. Men jag måste få tänka de här tankarna. För det handlar om livet. Det enda liv jag någonsin kommer ha. Är det då inte relevant att drabbas av panik när man inser att man förlorar år till ingen nytta? Och är det inte relevant att vara livrädd för att fortsätta förlora år tills jag plötsligt en dag är hundra år slutligen dör? Då fick jag aldrig någon chans att leva.
 
 
Blir jag frisk en dag, eller tillräckligt frisk för att kunna återgå till det liv jag vill ha även om sjukdomarna fortsätter medföra komplikationer, så kanske jag kommer vara tacksam över detta helvete. För klarar jag en dag av att stå på benen igen eller klarar av att sjunga utan att bli fullständigt utmattad efter en halv sång så kommer jag tycka att det varit värt allt elände.
 
 
För får jag återgå till livet så kommer jag leva på ett helt annat sätt. Jag kommer ta hand om mig själv och jag kommer glädjas åt livet. Jag kommer uppskatta det lilla och jag kommer leva varje dag fullt ut.
 
 
För har man blivit prövad av sjukdom såhär pass mycket så vet man vad som är viktigt här i livet. Blir jag frisk så kan jag acceptera mina förlorade liv, för det liv jag kommer skapa åt mig själv kommer bli så mycket bättre än det liv jag skulle haft om jag inte blivit sjuk.
 
 
Men då måste jag bli frisk snart. Dröjer det väldigt länge tills jag blir frisk kan jag inte känna tacksamhet. Då kommer jag ha gått under för längesedan och jag vet inte om jag kan hitta tillbaka till ytan.
 
 
Men några år i helvetet för att få ett betydligt bättre liv än om jag inte tvingats genomgå det här kan jag acceptera. Det kan jag faktiskt. Så jag försöker tänka att det finns någon mening med det här. Det ger lidandet betydelse. Det blir meningsfullt.
Jag är så oerhört kaffesugen just nu! Men jag ska lämna några rör med blod på sjukhuset snart och måste vara fastande. Men när jag kommer hem ska jag kalasa på det godaste, ekologiska, fairtradekaffet som finns!
 
 
(Ni vet väl att kaffe ett av de allra mest besprutade livsmedlen i världen? Så för miljön och din egen hälsas skull välj ekologiskt och fairtrade!)

För tre veckor sedan gjorde jag mig redo för en helg i skogen med fina vänner. Jag letade fram gummistövlar, tjocka strumpor, mössor och halsdukar. I väskan packade jag även ner några fina plagg som jag skulle klä mina vänner i för att ta bilder ute i skogen.
 
 
Resen skulle egentligen ha tagit ungefär en timme, men jag fick sitta i färdtjänstbilen i två och en halv timme för att de skulle lämna några andra först! Jag är mycket tacksam att jag har färdtjänst, men min kropp klarar inte av så långa resor. Tack och lov sov jag mig igenom allting, men när jag väl kom fram till mina vänner var jag helt slut. Jag hade frossa, svettades, hemsk huvudvärk och var alldeles utmattad.
 
 
Men vi drack lite te och jag tryckte i mig några nävar med medicin för att överleva eftermiddagen. Helst ville jag bara gå och sova och strunta i fotograferingen, men mina vänner är duktiga på att uppmuntra och heja på en så snart var vi i full gång med att välja kläder och måla läpparna röda.
 
 
Sedan tog vi oss ut i skogen, med Madame Rull. Mina vänner ska ha en stor eloge för hur det orkade dra runt på mig genom högt gräs, smala skogsstigar och uppförsbackar. Jag kände mig så hemskt besvärlig. Jag kände mig lat. Men samtidigt vet jag ju att jag kan faktiskt inte gå. Inte ens korta sträckor.
 
 
Ibland satt jag kvar i rullstolen när jag fotograferade, ibland reste jag mig upp. Och det räckte att stå och röra sig i några minuter för att jag skulle få kramp ryggen. Så jag var ju verkligen i behov av rullstolen.
 
 
Det var en väldigt fin eftermiddag. Naturen, vänner och många skratt. Och det var så härligt att få vara kreativ igen. Jag kan ingenting om fotografering egentligen, men jag tycker det är himla roligt. Jag hoppas att jag någon gång snart ska bli lite starkare så att jag kan gå en fotokurs och lära mig mer. Jag vill absolut fortsätta göra sådana här fotograferingar.
 
 
När minneskortet var fullt vände vi hemåt igen. Det skulle lagas soppa och jag kände mig återigen som världens mest lata och besvärliga människa eftersom jag behövde lägga mig och vila. Som om jag ville smita ifrån matlagningen. Men mina vänner förstår.
 
 
Jag släckte ner i mitt rum och låg länge i mörkret och det var så lugnt och skönt. Här hemma kan jag aldrig koppla av, men här var det fantastiskt lugnt och rogivande att bara kunna vila i mörkret. Till slut somnade jag. När jag vaknade mådde jag fruktansvärt. Hela jag skakade, var varm och kall och kände mig svimfärdig. Men efter en kram från ytterligare en vän som kommit till stugan och morotssoppa så började jag må lite bättre.
 
 
Mina vänner kalasade på vin och jag på citodon. Sedan bastade vi. Det kändes skönt att få rensa ut lite gifter, men jag orkade dock inte sitta där inne så länge på grund av huvudvärken. Mina vänner satt kvar länge och jag gick och la mig tidigt. Med ett stort leende på läpparna.