De ser på när hon sjunker, bemödar sig inte ens att skänka henne en tanke och aldrig skulle de sträcka ut sin hand för att försöka rädda henne
0kommentarerDet är söndagsmorgon och det är mörkt. Balkongdörren står öppen och släpper in kylig, frisk luft. Jag har värmedynan om nacken och värmefilten över benen. Halsen svider och öronen värker. Igår hade jag lätt feber och sov fyra timmar i sträck mitt på dagen. Det var väl lika bra. Skönt att slippa vara medveten om sitt helvete. Jag drömde att jag fick möjlighet att konfrontera en massa politiker angående mina sjukdomar. Varför de inte satsar på att låta oss med ME till exempel få bättre vård. Varför vi blir så vansinnigt kränkta inom vården och varför de kan lägga så mycket pengar och energi på andra sjukdomar när vi med ME lider så mycket mer än vad en del andra människor gör i sina sjukdomar. Jag vet att det är fult att säga så, men jag kan inte sluta tänk på att det är sant. Det finns sjukdomar där människor knappt lider. Sjukdomar där människor kan studera, jobba, skaffa familj och leva nästan helt vanliga liv. Dessa sjukdomar satsas det på. Men vi som knappt kan ta oss ur sängen. Vi som inte kan tvätta håret på oss själva. Vi som nästan aldrig någonsin lämnar våra hem, oss bryr man sig inte om. Och det är så förbannat orättvist!
Kommentera