Det är söndagsmorgon och det är mörkt. Balkongdörren står öppen och släpper in kylig, frisk luft. Jag har värmedynan om nacken och värmefilten över benen. Halsen svider och öronen värker. Igår hade jag lätt feber och sov fyra timmar i sträck mitt på dagen. Det var väl lika bra. Skönt att slippa vara medveten om sitt helvete. Jag drömde att jag fick möjlighet att konfrontera en massa politiker angående mina sjukdomar. Varför de inte satsar på att låta oss med ME till exempel få bättre vård. Varför vi blir så vansinnigt kränkta inom vården och varför de kan lägga så mycket pengar och energi på andra sjukdomar när vi med ME lider så mycket mer än vad en del andra människor gör i sina sjukdomar. Jag vet att det är fult att säga så, men jag kan inte sluta tänk på att det är sant. Det finns sjukdomar där människor knappt lider. Sjukdomar där människor kan studera, jobba, skaffa familj och leva nästan helt vanliga liv. Dessa sjukdomar satsas det på. Men vi som knappt kan ta oss ur sängen. Vi som inte kan tvätta håret på oss själva. Vi som nästan aldrig någonsin lämnar våra hem, oss bryr man sig inte om. Och det är så förbannat orättvist!
 
 
Varför är inte mitt liv värt någonting? Varför är inte mina drömmar värda att få förverkliga?Varför måste jag ligga här i min soffa och blir en kall, likgiltig människa som inte längre orkar bry sig om någonting? Och varför ska jag behöva ligga här och vara livrädd för min framtid? Rädd för att fortsätta försämras. Rädd för att bli fråntagen mina sista krafter. Rädd för att bli ännu mer isolerad. Rädd för att bli ännu mera ensam. Rädd för att förlora det lilla jag har kvar.

Kommentera

Publiceras ej