Jag har suttit i solen idag. Kämpande mot trötthet och huvudvärk satt jag i solen och försökte skriva något vackert. Men i ett tungt huvud har orden svårt för att samarbeta. Bokstäver kolliderar och meningar tar död på varandra. Men jag vägrade ge upp. Jag skapade meningar, odugliga och inte alls så som jag ville ha dem. De var inte värda att behålla.
Jag vet att kreativiteten och inspirationen tillfälligt kan försvinna, att den inte alltid lyder viljan. Men nu berodde det mest på att tröttheten och huvudvärken kvävde mig. Och det är inget tillfälligt, det är för alltid. Evigt.
Jag vet att kreativiteten och inspirationen tillfälligt kan försvinna, att den inte alltid lyder viljan. Men nu berodde det mest på att tröttheten och huvudvärken kvävde mig. Och det är inget tillfälligt, det är för alltid. Evigt.
Så ska jag inte få möjlighet att prestera något mer i livet? Är min tid på scenen redan förbi? Är det nu jag ska släppa ifrån mig drömmarna och se dem segla iväg och uppfyllas av andra i min närhet? Men jag måste också få göra något av mitt liv. Det kan inte vara slut vid 25-års ålder!
Det är svårt att tygla stressen, rädslan och ångesten. Vänner går vidare i livet, lever i rasande fart och hinner knappt med sig själva för att de verkligen upplever saker. Jag kommer aldrig kunna göra lika mycket som de gör. Och det kanske inte är målet med livet, att göra samma saker som de gör. Men jag vill åtminstone kunna göra någonting utan att kroppen skriker av överansträngning. Jag vill kunna ta mig upp ur sängen utan att det ska göra ont överallt. Jag vill kunna duscha, laga mat och orka borsta tänderna utan att få kramp. Om jag inte kan göra vanliga vardagssysslor hur ska jag då kunna göra saker som verkligen betyder något för livet? Hur ska jag orka göra saker som verkligen håller mig vid liv?
Jag trivs inte med att vara en åskådare. Jag hade storslagna drömmar och hade precis fått bekräftat för mig att min talang duger för musikalvärlden. Jag kan inte släppa de drömmarna. Hela jag består av de drömmarna!
Jag sörjer livet så oerhört mycket. Det har blivit ett alldeles för stort tomrum som jag kämpar med att fylla. Men när man knappt inte ens orkar vara är det svårt.
Men jag kämpar. Jag kämpar och försöker och jag ger inte upp. Jag ska skapa något och sedan ska jag framföra det. Det är därför jag finns till!
