Min läkare på vårdcentralen sa att problemen med mina tinningar inte är något han kan göra något åt. Så han uppmanade mig att åka till akuten igen. Min mamma pratade med en sjuksköterska från vårdcentralen i telefon och sköterskan sa att vi inte skulle ge oss när vi kommer till akuten. De SKA undersöka mig. Och de SKA lägga in mig. Hon menade att vi skulle vägra att lämna akuten förrän de gjort något. Hon sa att vi skulle kräva inläggning.
 
 
Så igår packade jag väskan, inställd på att bli inlagd. Jag blev skickad till medicinakuten och där fick jag vänta i lite mer än en timme innan de ropade mitt namn. Under denna timmen satt jag bara i min rullstol och stirrade apatiskt in i väggen eller satt med slutna ögon och försökte att inte börja bråka och skrika på grund av smärta. Huvudvärken var riktigt hemsk. Och mitt emot mig och min mamma låg en kvinna i en säng och snarkade oerhört högt. Och sedan var hon förbannad på personalen, gnällde och hade sig. Var riktigt, jävla otrevlig. Jag höll på att explodera och hade god lust att gå fram till henne och ge henne en utskällning. Men jag är alldeles för feg och snäll för det. Men fy så hemsk hon var.
 
 
Det var en ung tjej som ropade på mig och tog mig in i ett rum. Jag reste mig från rullstolen som stod precis intill britsen. Jag la mig på britsen och skulle sedan berätta varför jag var där. Men jag var alldeles andfådd bara av att jag rest mig och sedan lagt mig ner. Så det var svårt att prata vilket sjuksköterskan märkte.
 
 
Hon skulle ta lite blodprover på mig och jag har aldrig i mitt liv känt en sådan smärta vid ett nålstick i armen. Jag är varken rädd för nålar eller blod, är inte ett dugg känslig när det kommer till blodprov. Men så fruktansvärt ont det gjorde. Det ilade och strålade i hela armen. Kanske var det för att hon stack i samma arm som de stack mig dagen innan på sjukhuset. Kanske kom hon åt en nerv. Eller så berodde det på krampen i nacke och axlar som redan innan nålsticket strålade ut hemsk smärta i hela armen.
 
 
Hon tog en titt på min medicinlista och blev ganska förfärad. Hon sa att jag förmodligen var övermedicinerad. Och jag kan inte annat än hålla med. Jag äter omkring 20-33 tabletter om dagen. Och då är det läkemedel vi pratar om, inga vitaminer är inräknade.
 
 
Hon sa att hon skulle prata med läkaren och att det kunde dröja lite innan läkaren kom. Hon gick men kom tillbaka redan efter fem minuter. Hon förklarade att läkaren menade att detta var ett ärende för vårdcentralen (nu för det ju vara nog på det här kringkastandet!) Hon menade att det är vårdcentralen som måste gå vidare med fler utredningar och att de inte kan göra det på akuten. Denna fina sjuksköterska sa att vi skulle ringa till vårdcentralen, kräva en tid på en gång och sedan inte ge oss förrän de gör sitt jobb (låter det bekant? Jo, det var ju PRECIS detta sjuksköterskan på vårdcentralen sa att vi skulle göra på akuten).
 
 
Och så kom tårarna. Och jag kände hur både själen och kroppen bara gav upp. Jag var tyst och grät medan världens bästa mamma pratade med sjuksköterskan som stod med en tröstande hand på min axel.
 
 
Jag minns inte vad som sas. Jag försvann nog in i mig själv en stund. Hade det inte varit en sådan fin, omtänksam sjuksköterska så tror jag att jag hade fått ett utbrott. Men den här fina människan gick det bara inte att bli arg på. Och det är ju inte henne man ska bli arg på, för det är ju inte hennes fel att de inte kan göra något.
 
 
Så det var bara att sätta sig i rullstolen igen, ringa efter sjuktaxi och vänta en timme på att de skulle komma.
 
 
Så var det med det...

3 kommentarer

Maria

15 Nov 2014 11:38

Men det är ju helt galet hur du blir behandlad av sjukvården! (Eller snarare inte blir behandlad.) Så här får det inte gå till! Jag tror du behöver leta upp någon i din bekantskapskrets som kan ryta till och ställa krav åt dig. Ditt fall måste kanske upp på chefs- och politisk nivå inom landstinget. Du skulle behöva en dr House som inte ger sig förrän det är hittat vad som är fel med dig!
Jag är imponerad av att du orkar skriva så bra och lägga ut så fina foton här på bloggen. Men nu måste du få hjälp att må lite bättre!

Svar: Ja, det är otroligt frustrerande! Nu orkar jag inte bli arg längre. Men tack och lov har en fantastisk mamma som sitter med telefonen hela dagarna för att få läkarna att förstå hur sjuk jag är och att någon MÅSTE göra något. Hade jag inte haft henne så vet jag inte vad jag hade gjort. Men trots att min mamma är bestämd och vågar säga ifrån så lyssnar ingen. Har två läkartider inplanerade, lägger mitt sista hopp på att de ska leda någon vart. Tack för din kommentar och din omtanke!
vinglamedvingar.blogg.se

Fumlan

15 Nov 2014 14:35

usch usch usch vad ledsamt att du återigen fick åka hem, så fruktansvärt tråkigt. Så bra att du blev väl omhändertagen av sjuksköterskan, bara att bli görd är värt så mycket! Vad händer nu? Jag hoppas verkligen att de tar och lägger in dig snart, de måste ju förstå att det behövs....får jag fråga om ni har kontaktat patientnämden där du bor för hjälp?
Skickar en styrkekram!

Svar: Ja, jag blev väldigt besviken när det än en gång inte ledde till någonting. På torsdag ska jag träffa min endokrinolog och den 10 december ska jag till medicinavdelningen i Lund. De där läkartiderna lägger jag mitt sista hopp och min sista energi på. Det bara måste leda till någonting! Jag har ännu inte kontaktat patientnämnden, har inte riktigt orkat. Men jag funderar på det. För det får inte gå till såhär. Kram
vinglamedvingar.blogg.se

Linda

15 Nov 2014 15:34

Min vän. Lova att ni inte ger upp trots denna karusell av kaos... Och upp till 33 tabletter om dagen... det bör de ju kunna kolla upp snarast iaf. Vädret är väldigt grått idag och jag har klippt min hund, blir inte perfekt så det är tur att vi bor på landet 😉 sen har jag fixat lite i stallet och nu blir det ett varmt bad för jag fryser ända in i märgen! Du är i mina tankar och jag önskar dig en god lördagkväll, var rädd om dig. Kram!! 💗

Svar: Jag tänker inte ge upp. Jag kanske måste lägga mig ner och spela död då och då, men jag reser mig igen. Och en dag kommer jag stå på starka ben! Det låter som att du haft en fantastisk dag. Att spendera tid med djur är verkligen bra för själen. Kram
vinglamedvingar.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej