Hon förväntade sig så mycket av sitt hjärta, att det skulle slå livfullt av kärlek och inte kämpa i smutsen för att överleva
0kommentarerDet har varit svårt under lång tid nu. Mörkret är ständigt närvarande, det lämnar mig aldrig ifred. Men när det inkräktar på de finaste sakerna i livet blir jag riktigt förbannad och hemskt ledsen.
Idag hälsade jag på mitt älskade LillHjärta, han som slipar kanterna på allt det vassa inuti mig. Han som får mig att le och skratta och glömma alla mina sjukdomar. Men inte idag. Jag klistrade på så många leenden jag bara förmådde och fick låtsats vara engagerad. Men kroppen är så trött. Så kraftlös. Orkeslös. Så det var ett hemskt plågsamt besök. Jag satt där med en av jordens finaste människor bredvid mig och allt jag ville var att åka hem och bädda ner mig i soffan igen. Hem till min trygga borg, min värmefilt, min soffa och min ensamhet.
Det är bara så sorgligt. Att ens hjärta kan bli så befläckat av elände att det inte finns någon värme kvar.
Kommentera