Mitt förra inlägg skriker av negativism. Det är inte direkt så att jag anstränger mig för att vara negativ, jag är bara inte den typen som tackar och tar emot sjukdom och accepterar att livet är över. Jag slåss. Spottar. Fräser. Och skriker. Och jag vägrar plocka små ljusglimtar ur något som är så nattsvart att inte ens stjärnorna kan bryta genom mörkret.
 
 
Jag tänker ofta på vad detta mörka elände har fört för gott med sig. Och jag kan finna en del saker, det kan jag, men om jag väger det ljusa mot det mörka så vinner mörkret överlägset. Mörkret vinner med så stora marginaler att ljuset inte ens syns.
 
 
⦁     Jag har lärt känna nya människor på grund av mina sjukdomar. Människor jag aldrig annars skulle mött. Och det är jag tacksam för.

⦁    Jag har fått möjlighet att stanna upp och granska hur mitt liv såg ut innan sjukdomarna. Och under dessa  åren har jag insett att jag tidigare levt på ett sätt som inte är bra för mig. Hade jag inte blivit sjuk hade jag kanske aldrig kommit till den insikten. Jag hade fortsatt att rusa genom livet och slutligen sprungit rakt in i väggen.

⦁    Jag har insett vad som är viktigt i livet. Jag har lärt mig att livet går ut på att leva, inte bara att vara.

⦁    Om jag en dag blir frisk så kommer dessa år av sjukdom göra mig till den största livsnjutaren. Jag kommer älska livet enormt mycket. Och jag kommer vara så bra på att leva. Verkligen leva.
 
 
Men jag vill inte leva såhär. Jag vill ha mitt liv tillbaka.

Kommentera

Publiceras ej