Den här dagen har varit tung. Jag vaknade strax innan fem, öppnade balkongdörren och bäddade ner mig med favoritfilten och värmedynor och vaknade till liv framför en serie. Som vanligt alltså.
När medicinen börjat verka efter ungefär en och en halv timme orkade jag slänga upp datorn på magen för att börja skriva ett blogginlägg. Jag satt länge, länge med ett tomt dokument framför mig och funderade på vad jag skulle skriva. Jag började på något, radera det. Började på något nytt men radera det också. Tröttheten hängde tungt över mina ögonlock så jag var tvungen att blunda till då och då. Till slut gav jag upp, gjorde i ordning frukost som jag åt framför några bloggar.
Efter att jag ätit så började tröttheten retas ordentligt med mig. Fast reta är hela fel ord. Tröttheten försökte snarare förgöra mig helt och hållet. Så det var bara att bädda ner sig igen, trots att morgonen inte ens övergått till förmiddag. Morgonen som är ju min bästa tid. Då jag är som mest bekymmersfri och klarast i huvudet. När sjukdomarna inkräktar på de magiska timmarna blir jag alldeles matt. Orkar inte höja nävarna för att slåss.
Så jag låg nerbäddad framför serien i tre och en halv timme innan jag somnade. Och när jag vaknade fick jag givetvis fortsätta titta på serien, för att vakna när jag sovit mitt på dagen är inget kroppen verkar tycka om. Jag blir alltid febrig och kallsvettig.
Nu gör eftermiddagsmedicin sitt och det är lite av en befrielse. Det är ingen mirakelmedicin, men när den verkar orkar jag åtminstone skriva lite här och kolla runt på andra saker på internet. Hade jag inte haft den här medicinen så hade jag nog inte gjort annat än ligga framför tv- och datorskärmen hela dagarna (vilket jag i och för sig redan gör. Men jag orkar åtminstone vara lite aktiv på internet. Det orkar jag inte om jag inte får min medicin).
Nu hoppas jag att inte kvällsmörkret ska lämna för stora sår på själen så att jag kan få en lugn kväll och somna tidigt. Helst redan klockan sju.
Kommentera