Hur är det möjligt att jag står med ett större frågetecken och fler frågor än innan mitt läkarbesök? Jag skulle ju få lite klarhet idag. Något att hoppas på...
 
 
Jag blev hämtad av en sköterska i väntrummet, och min mamma, som alltid följer med till läkaren nuförtiden, rullade in mig i ett undersökningsrum för att vänta på läkaren. Jag har min mamma med mig av många anledningar. Hon fungerar som extrahjärna, som stöd, som rullstolschaufför och som min lilla privata krigare eftersom jag är väldigt mesig och snäll.
 
 
Jag satt där i rullstolen, helt slut trots att klockan bara var nio på morgonen och illamåendet var hemskt. När vi väntat en lång stund dök endokrinologen upp och jag tror att jag kunde se något i hennes blick och ansiktsuttryck när hon fick syn på mig. Som att en vindpust av allvar svepte över hennes ansikte. Kanske inte så konstigt när man möter väldigt små ögon med tom blick och mörka ringer omkring sig. Hela jag andas uppgivenhet.
 
 
Hon frågade hur jag mådde och hon var införstådd med att jag har det väldigt svårt. Jag ville veta hur mitt kortisolvärde ligger nu och hon svarade att det var lågt. Mycket lågt. Min mamma bad att få veta exakt hur lågt det var och då sa hon att jag ligger på 10 igen. Tidigare, när jag gick på mycket högre dos av Hydrkortison Nycomed så lyckades jag komma upp i 600 i värde.
 
 
Hon sa att det bara finns två anledningar till varför mina värden fortfarande är så låga och det ena är att jag äter någon annan medicin som slår ut Hydrokortisonet. Och hon har gått igenom alla mina mediciner och det finns ingen medicin som påverkar medicineringen. Den andra anledning är att jag helt enkelt inte tar min medicin och hon frågade om jag verkligen tar den. Jag är rejält sjuk, så varför skulle jag vilja må ännu sämre genom att inte äta nödvändig medicin!?
 
 
När jag försäkrat henne om att jag tar medicinen så sa hon att det finns ingen förklaring till mina låga värden och att hon inte vet vad som är fel. Hon sa att hon aldrig har varit med om detta under hennes tjugo år som endokrinolog. Hon menar att det är bra att jag ska träffa en endokrinolog i Lund eftersom kvinnan jag ska träffa där är en professor och är mycket mer specialiserad.
 
 
Så var det med det. Jag hade lagt mycket hopp på det här besöket, men istället för att få klarhet har jag backat in i ännu fler frågetecken. Nu gäller det att professorn kan hjälpa mig den 10 december. Händer inget då så tror jag faktiskt att jag kommer ta en tur ner i galenskapens vansinnesvärld. För den här verkligheten börjar bli alldeles för svår för att hantera.

1 kommentarer

fumlan

21 Nov 2014 18:18

Vad tråkigt att det än en gång inte ledde till en inläggning för dig, men jag tycker det verkar försiktigt positivt att endokrinologen verkade ta allt på allvar. Det känns som att det är ett steg i rätt riktning! Det är ju inte förrän de med huvudansvaret förstår allvaret som saker och ting tar fart i vården trots allt. Så starkt av dig att orka medverka och ta emot de besked du fick, inte konstigt att du är påverkad med tanke på kortisolniåverna....
Skickar en styrkekram åt dig, hoppas du får någon ljusglimt ikväll.

Svar: Min endokrinolog tyckte inte det var lönt att lägga in mig, för hon menade att det nog inte skulle hjälpa mig något. Vi får väl se vad de säger i Lund. Känns lite läskigt när endokrinologen rycker på axlarna och skakar på huvudet och säger att hon aldrig varit med om något liknande. Men det känns bra att jag ska få träffa en professor som kan mer. Nu ska jag njuta av min Göteborgsresa och sedan får jag fortsätta kampen med sjukdomarna när jag är hemma igen. Tack för din omtanke och din kommentar! Kramar!
vinglamedvingar.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej