Om elva dagar flyttar jag äntligen in på vårdavdelning 21 på Endokrinologiska kliniken. Professorn i Lund ringde några dagar innan julafton och sa att hon ville lägga in mig och jag blev så otroligt lättad av att höra det. När jag var hos professorn tog hon lite prover för att se ifall min kropp tagit upp kortisolet efter två doser under dagen. Det hade den. Men mina ACTH-nivåer är alldeles för låga och det verkar som att det är lite frågetecken kring varför varken hypofysen eller binjurarna producerar kortisol.
 
 
Professorns förhoppning om min inläggning är att olika läkare ska samarbeta. Att de ska bilda ett team och gemensamt komma fram till bästa behandlingen för mig. Och det låter också väldigt lovande. Man springer ju till olika läkare för olika saker. Får mediciner utskrivet från massa olika läkare. Och även om läkarna och apotekspersonalen säger att mina fjorton olika mediciner går ihop så tror jag inte ett dugg på dem. Det finns mycket pengar att hämta av sjuka människor som behöver medicin. Så fult, men sant.
 
 
Jag har länge önskat att de olika läkarna åtminstone kunde prata med varandra. När man har en patient som lider av så många komplicerade diagnoser så är det väldigt konstigt att man som läkare inte är intresserad av att se helheten.
 
 
Men förhoppningsvis blir det så nu. Och jag är så glad för att det här äntligen blir av. Jag har varit på akuten tre gånger med önskan om att bli inlagd, men icke. Men nu så. Äntligen! Och äntligen går det att se lite ljus långt, långt där borta i tunneln.

1 kommentarer

Fumlan

09 Jan 2015 18:10

Men ÄNTLIGEN!! Låter utifrån sett helknäppt att jag skriver så för att du ska bli inlagd, sånt är ju inte bra. Men just i ditt fall så blir jag glad att läsa nyheten! Åh vad bra. Hoppas du kan släppa lite av anspänningen du säkert bär på och kan få vila på riktigt på avdelningen. Och Hoppas hoppas hoppas (jag Tror på det) att de kan lösa gåtan.
Jag kommer hålla både tummar och tår att du får fortsätta se ljuset i tunneln och i slutändan faktisk får kliva ut i ljuset igen!
Stor kram på dig!

Svar: Jag säger som du; ÄNTLIGEN! Förstår vad du menar med att det låter konstigt att bli glad över att bli inlagd, för det är ju inte roligt egentligen. Men oj vad glad jag är. Fibron, ME:n och EDS:en är väl inget de kan påverka så värst mycket, men om de kan lösa de endokrina problemen så kommer jag åtminstone få må lite, lite bättre. Jag ser så mycket fram emot att kliva ut i ljuset igen, och jag kommer älska livet mer än någonsin. Hoppas du har haft en fin helg. Ta hand om dig. Kramar!
vinglamedvingar.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej