vinglamedvingar.blogg.se

Jag försöker minnas dagarna på sjukhuset, men det är ganska omöjligt att minnas varje dag. De flesta dagar såg likadana ut. Klockan fem var det blodtryck och temp. Kvart i sju kom dagpersonalen. Klockan sju fick jag en ny tröja. Klockan åtta var det frukost. Vid tio var det rond. Klockan tolv var det lunch. Halv tre var det kaffe. Strax efter det kom kvällspersonalen och sa hej. Halv fyra var det blodtryck. Och klockan fem var det middag. Vid åtta var det mackor, som jag alltid tackade nej till. Och om jag var vaken vid halv tio, vilket nog bara hände en gång, så kom nattpersonalen för att säga hej. Där emellan hann jag med många, många filmer, en del sömn, många nålstick, många besök av familj och vänner och lite olika undersökningar. Mamma och pappa var helt fantastiska, någon av dem dök upp varje dag.

 

På torsdagseftermiddagen, min tredje dag på sjukhuset, så kom min läkare in till mig. Hon sa att jag hade låga kortisolnivåerna efter att de hade mätt min kortisolkurva under ett helt dygn. Men hon hade något viktigare än det att berätta. Hon sa att de upptäckt en sak på de proverna de tog den dagen då jag blev inlagd. De hade sett att mina levervärden var väldigt mycket förhöjda. Man ska ligga på 0,15-0,75 och jag låg på sju. Sju! Hon sa att det inte var bra men att det inte heller var konstigt eftersom jag hade sexton olika mediciner på min lista. Hon sa då att det skulle ske en ganska så drastisk förändring i min medicinering. Åtta mediciner försvann, bara sådär, tre mediciner halverades dosen på och fem andra mediciner fick jag behålla då de inte påverkar levern.

 

Några av de åtta medicinerna som försvann var Citodon, Alvedon, Paraflex och Stesolid. Och det var tufft. Citodon tar jag för huvudvärken. Dock har jag ätit det under många år, givetvis bara vid behov, men effekten har ändå börjat avta. Men ibland kan det fortfarande ta bort toppen av den värsta smärtan. Paraflex och Stesolid tar jag för mina eviga muskelknutor och kramper i nacken och axlarna. Och det var tortyr att bli av med dem.

 

De halverade även dosen på min Palexia. Den medicin jag fick utskrivet i samband med att de fastställde min Fibromyalgidiagnos. Den medicinen har tagit bort mycket av min värk i kroppen. Och den medicinen kunde också ge mig, om så bara en timme, så var det en timme då jag kunde känna mig lite, lite mer alert, även om jag fortfarande var tvungen att vara sängliggande. De halverade också dosen på min sömnmedicin.

 

Så värken blev värre. Jag blev tröttare. Kramperna i nacken blev intensivare och huvudvärken hemsk. Och jag kunde inte somna på den låga dosen sömnmedicin. Men jag stod ut. På något märkligt sätt mäktade jag med det här. Även om det kom stormar av hopplöshet i bröstet så gick det ändå bättre än förväntat.

 

På fredagen gjorde de ett ultraljud av levern, men det visade inga konstigheter, så det var ju skönt.

 

Lördagsförmiddagen var tuff. Alla känslor förklarade krig mot varandra i mitt bröst och jag kände att det aldrig, aldrig kommer bli bra igen. Men sedan kom mitt älskade Yrväder förbi med veganska saker, clementiner, avokado, kaffe, ett fint kort och tulpaner. Och efter en timme kom ännu en vän och hon hade med sig en tidning, världens finaste kort av en tecknad flicka och en kanin och krokusar! Jag fick annat att tänka på under några timmar och vi hade det så trevligt. Jag fick sedan några timmars vila innan min älskade morfar kom förbi. Även han hade med sig frukt och avokado, perfekt för hälsostörda lilla jag.