vinglamedvingar.blogg.se

Jag funderar på hur jag ska kunna återberätta min tid på sjukhuset. Jag som har svårt att hålla mig kort, som gärna tycker om att fylla ut texterna med onödiga detaljer, tankar eller känslor. Jag antar att jag får börja från början.

 

Jag kom till avdelningen tillsammans med min mamma strax innan klockan var ett, det var då jag skulle bli inskriven. Vi blev visade till ett litet rum längst ner i korridoren. Där fanns två fåtöljer och en brits. Jag somnade ganska omgående sittande i fåtöljen och vaknade när en sjuksköterska kom in i rummet efter tre kvart ungefär. Hon var snäll, trevlig och jag tyckte om henne på en gång. När hon hade ställt sina frågor så skulle det dröja ytterligare en timme innan läkaren kom. Då la jag mig på britsen för att vila.

 

Läkaren var också vänlig och jag kände genast att jag var i trygga händer. Hon meddelade att min säng inte skulle bli klar förrän klockan fyra, så jag och mamma fick snällt vänta kvar i rummet.

 

Kvart över fyra rullade mamma in mig i rum tre och jag sa hej till de tre andra patienterna i rummet. Jag fick sängen vid fönstret, i den högra hörnan, precis som jag ville. Jag avskärmade mig genast från de andra patienterna med vikskärmar. Jag kände mig ganska dum, men jag är en människa som trivs bäst i ensamhet. Speciellt då jag har svåra smärtor och mycket oro i min själ.

 

Mamma hjälpte mig att packa upp lite då jag var helt slut och jag tror att några sköterskor kom för att hälsa. Sedan kom de med en bricka mat till mig. Tänk att det gick att ordna vegankost på sjukhuset. De brukar kunna erbjuda vegetarisk mat, men inte vegankost. Men de löste det fantastiskt bra.

 

De tog en massa prover på mig. Det var standardprover som de alltid tar när man blir inlagd, för att se så att alla värden är som de borde vara.

 

Mamma åkte när klockan var lite över fem och jag bäddade ner mig i min säng. Jag hade datorn och filmer med mig, men jag glömde givetvis min sladd till datorn hemma, så den fick förbli nerpackad. Jag hade även böcker med mig, men jag orkar ju aldrig läsa. Det är jobbigt att hålla i boken och det är jobbigt att följa med i texten. Så böckerna fick också ligga. Istället rensade jag min telefon på bilder, skickade några sms och släckte sedan min lampa strax efter sju för att sova.

 

Dessvärre tänkte de två gamla damerna i rummet inte sova, de ville hellre prata och prata och prata och prata. Och då den ena låg till vänster om mig och den andra mittemot mig så hade de en del avstånd emellan sig. De behövde då prata ganska högt. Och sedan var de ganska gamla, så deras nedsatta hörsel höjde också volymen på kacklet. Jag tryckte in öronpropparna i öronen och satte ögonmasken på ögonen och tänkte att jag nog skulle somna ändå. Men det tog två timmar... Och när jag väl hade somnat så blev jag väckt av nattpersonalen som gick på sitt pass bara för att säga hej. Och ja, det är klart att de ska hälsa, speciellt på en nu patient, men det kändes så otroligt irriterande då jag bara ville få sova.

 

Jag vet inte hur många gånger jag vaknade under natten. Jag svettades enorma mängder. Och jag blev störd ofta då någon av de andra patienterna ringde på klockan och behövde hjälp med något. När klockan var ett vaknade jag och kunde inte somna om. Hjärtat slog så hårt, svetten rann och paniken i bröstet blev starkare och starkare. Jag stirrade ut genom fönstret, stirrade på byggnaden mitt emot. Väggen där ute i mörkret var smutsig och en fläck såg ut som en hund. Jag stirrade länge på den där hunden. Bara stirrade. Och jag smed planer om att rymma. Jag övervägde seriöst att dra på mig mina skor och rymma där ifrån. Men jag var som förstenad av för mycket känslor. När klockan var halv tre var jag tvungen att ta en tablett och efter några minuter lyckades jag somna. Jag vaknade halv fem igen men lyckades somna om. Sedan blev jag väckt klockan fem av en stark lampa i ansiktet. Jag lånade ut min arm för blodtryck och mitt öra för tempen. Och mitt i sömnigheten försökte jag vara trevlig. Trots smärta, frossa, feberkänsla, ångest och allt det där andra som plågar mig varje dag.

 

Det gick inte att somna om igen. Och jag låg återigen där och stirrade på hunden. Och efter att ha legat blickstilla i två timmar så kom sköterskorna in genom dörren, sa godmorgon och tände alla lampor.

 

De lånade mina vikskärmar då de två äldre damerna skulle tvätta sig i stolen bredvid sängen. Jag fick nya kläder och en handduk, men jag låg bara kvar där i stillhet och fortsatte smida mina rymningsplaner. Jag ville bara där ifrån och vetskapen om att jag inte ens varit där ett dygn ännu gjorde mig panikslagen.

 

Så brast det slutligen för mig. För mycket smärta, för mycket intryck, för mycket oro och för lite sömn. Och innan jag visste ordet av så rullade de iväg min säng och jag låg plötslig i ett enkelrum. Och vilken lättnad det blev för mig. Lugn och ro och en dörr som gick att stänga. Inga ljud från annat än tv eller dator som jag själv kunde styra över. Inga lampor tända när jag ville ha det släkt. Och ett fönster jag kunde ha öppet precis hur mycket och hur länge jag ville. Jag ville fortfarande där ifrån, men det underlättade enormt mycket att få ett eget rum.

 

Timmarna gick och jag minns inte riktigt vad jag gjorde. Jag kanske sov. Eller så låg jag där och stirrade ut på byggnaden mitt emot igen. Mamma kom besök när klockan var ett och det var skönt att ha henne där mitt i allt mitt inre kaos.

 

Dagen passerade och jag minns inte så mycket av den. Men mina oroliga nerver började så sakteligen stilla sig och det kändes inte lika hemskt längre. Och plötsligt hade det blivit kväll igen och jag fick somna utan att bli störd av en massa prat. Och det bästa var att jag kunde lämna fönstret öppet under natten, eftersom jag är så varm av mig och måste sova i svala rum för att få bästa möjliga sömn.

 

Det första testet jag fick göra, förutom blodproverna första dagen, var att samla allt urin under ett dygn för att mäta min kortisolkurva. Jag vara därför tvungen att skriva upp allt jag drack under det dygnet.