Jag har sökt efter ord i flera dagar. Försökt andas genom smärtorna, bita ihop och skriva. Men jag bara stirrar i taket. Och när jag gjort det tillräckligt länge så är jag alldeles för trött för att försöka på nytt.
 
 
Igår var smärtorna i benen och fötterna svårare än de varit på länge. Även händerna och armarna har börjat göra mer och mer ont. Och så huvudvärken, alltid, alltid. Och jag vet inte om jag grät av smärta eller på grund av hopplöshet. Frustration kanske. Eller den mörka meningslösheten. Förmodligen fällde jag tårar över alla dessa anledningarna.
 
 
Det är det här med att ständigt kämpa. Och den enorma rädslan för att aldrig någonsin bli fri igen. Det är som att tvingas springa fort, fort och veta att du aldrig någonsin får stanna för att vila eller återhämta dig. Du ska springa resten av livet, tills du dör.
 
 
Det är det där med att vakna och vara alldeles utmattad. Och det är det där med att veta att det egentligen är lönlöst att kliva ur sängen men du tar dig själv i kragen, så hårt att du nästan stryps, och slösar dina sista krafter på att inte ge upp helt och hållet.