Varenda dag är en återupprepning av gårdagen. Och imorgon kommer vara en återupprepning av idag. Så därför är det svårt att veta vad jag ska skriva, eftersom dagarna ser precis likadana ut.
 
 
Jag vaknade tidigt och tittade på min serie. När medicinen verkade skrev jag ett blogginlägg och sedan ordnade jag frukost och kaffe. Direkt när ätit ångrade jag mig, för jag blev så hemskt illamående. Jag mår illa dygnet runt, men det blir värre när jag ätit. Så helst skulle jag strunta i att äta överhuvudtaget, för att slippa må illa. Då kanske jag skulle rasa i vikt också, det hade ju varit bra! (Jag är ironisk, fast egentligen inte.)
 
 
När klockan var kvart i nio somnade jag framför min serie och vaknade fyra timmar senare av att jag skrattade. Någon skrattade tillbaka och jag skrattade ännu mer. Det var min mamma som var här för att diska, städa buren och plocka lite.
 
 
Jag fick i mig lite lunch och kröp sedan ihop under värmefilten igen och hade kunnat somnat på en gång om jag bara slutit ögonen. Men jag ville inte sova mer med rädsla för att ligga sömnlös inatt. Så jag drack kaffe och kämpade emot.
 
 
Men det är svårt. Jag är så vansinnigt trött, skulle verkligen kunna sova dygnet runt. Det måste ju vara något som är riktigt, riktigt fel i min kropp. Eller så är det en försämring i ME:n. Men varför? Varför fortsätter jag bli sämre och sämre. Varför stannar det inte av?
 
 
Tre dagar kvar till professorn. Snart, snart. Jag måste hålla ut!