Jag har sökt efter ord i flera dagar. Försökt andas genom smärtorna, bita ihop och skriva. Men jag bara stirrar i taket. Och när jag gjort det tillräckligt länge så är jag alldeles för trött för att försöka på nytt.
Igår var smärtorna i benen och fötterna svårare än de varit på länge. Även händerna och armarna har börjat göra mer och mer ont. Och så huvudvärken, alltid, alltid. Och jag vet inte om jag grät av smärta eller på grund av hopplöshet. Frustration kanske. Eller den mörka meningslösheten. Förmodligen fällde jag tårar över alla dessa anledningarna.
Det är det här med att ständigt kämpa. Och den enorma rädslan för att aldrig någonsin bli fri igen. Det är som att tvingas springa fort, fort och veta att du aldrig någonsin får stanna för att vila eller återhämta dig. Du ska springa resten av livet, tills du dör.
Det är det där med att vakna och vara alldeles utmattad. Och det är det där med att veta att det egentligen är lönlöst att kliva ur sängen men du tar dig själv i kragen, så hårt att du nästan stryps, och slösar dina sista krafter på att inte ge upp helt och hållet.
2 kommentarer
Fumlan
11 Feb 2015 19:25
Ja inte är det konstigt att du är trött. Trött i kroppen och trött i själen. Ändå är du så stark som orkar vara i tröttheten, och står upp trots allt. Jag håller fortfarande tummarna för att sjukhusvistelsen ska resultera i något Bra för dig. Hoppas din söta kanin ger dig lite solsken ikväll.
Lena
12 Feb 2015 17:58
Jag läser regelbundet din vackra, sorgliga blogg. Ibland får jag känslan av att du inte är på riktigt, utan en romanfigur. Det blir nästan så att jag väntar på att prinsens ska komma och att det ska bli ett lyckligt slut. ditt liv till slut ska bli lyckligt, det hoppas jag verkligen.
Tänk att du, som lever i bubblan av smärta och hopplöshet, lyckas med att skriva dessa vackra texter, med de mest fantastiska illustrationerna. Tänk, vilka ännu mer fantastiska texter du kommer att skriva när du blir bättre.
Eller är det sorgen som är upphov till det vackra?
Kram
Kommentera