Det regnar, men det gör väl ingenting egentligen. Det finns ju regnjackor, paraplyer och gummistövlar. Och jag älskar ju gummistövlar. På riktigt! Tycker att det är snyggt, mysigt och praktiskt.
 
 
Man behöver ju inte vara utomhus, det finns alltid något fik eller någon trevlig lägenhet att mysa ihop sig i. Jag och alla andra fina. Vi bryr oss inte om att det regnar.
 
 
Då blir det mycket trevligare att tända ljusen på bordet, dämpa belysningen och lyssna på stämningsfull musik med gitarrer och stämmor. Sjunga med lite grann.

 
Det regnar, men det gör ju egentligen ingenting. Fast det gör ju det, inser jag när färdtjänst ringer och säger att det är omöjligt att köra då det är väghinder med över en och en halv meter vatten i viadukterna. Så det spelar visst det roll att regnar. Och ingen regnjacka, inget paraply och inga gummistövlar kan ta mig förbi dessa väghinder och ta mig till mina vänner.
 
 
Kanske var det lika bra. För jag mår inte alls bra. Jag mår förvisso inte bättre av att ligga här heller. Om jag ändå måste må dåligt hela tiden så mår jag hellre sämre för att jag gjort någonting än att må sämre bara för att kroppen tycker det blir bäst så.
 
 
Jag hade sett fram emot den här eftermiddagen så himla länge. Jag vet att det kommer fler dagar, men när man aldrig lämnar sitt hem och äntligen är inställd på att få göra det så svider det rejält när man får stanna där man är. Dag efter dag...
 
 
Men för att inte måla nattsvart överallt så ska jag glädjas åt att det närmar det sig kväll! Och kväll innebär att det snart är morgon! Och om morgnarna kan jag vara så löjligt lyckligt. Ibland euforisk. Efter åtta avtar dock effekten och då börjar alla gråa nyanser blanda sig i mitt liv igen.
 
 
Därför är det så viktigt för mig att gå och sova tidigt så att jag kan gå upp i tid på morgonen. Bara då kan jag andas. Om morgonen känner jag mig inte helt förstörd, bara lite. Men bara så mycket att jag faktiskt kan hantera det och leva med det.
 
 
Fast om jag ska vara ärlig så har det inte varit solsken varje morgon den senaste tiden. Mitt andrum börjar rökfyllas. Min fristad blir belägrad. Och jag är för svag för att slåss.
 
 
Men jag ger mig aldrig. Även om ondskan tar död på mig så kommer jag återvända till livet med blod i mina ådror, med ett hjärta som slår och med ett leende större än någon annans. Jag lovar.

1 kommentarer

Anna

01 Sep 2014 01:55

Hej!
Av en slump fann jag din sida. Har nu legat och gråtit i en timme då jag läst om ditt liv, ett liv som liknar mitt med svår fibromyalgi. Dina rader kunde varit mina.
Har varit sjuk sen jag var 20 och är 38 idag. Är vegan som jag förstår du också är?
Om du vill få ur dig mer frustration, ilska och allt annat elände som detta tillstånd skapar, får du gärna höra av dig!
Tack för en vacker sida mitt i allt det kolsvarta!
Mvh Anna

Svar: Hej! Vad glad jag är att du hittade hit och tack för din kommentar. Jag hoppas att tårarna du grät var sådana som behövde få komma ut för att sedan lämna plats åt ett lugn inombords. Vad tråkigt att du också är såhär sjuk, det är inget lätt liv att hantera. Jag skickar att mejl till dig.
vinglamedvingar.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej