Jag försöker skriva någonting men hela jag är så uppgiven, så likgiltig och oberörd. Saker och ting spelar inte längre någon roll. Jag svarar på alla frågor med en axelryckning, orkar inte ha någon åsikt, orkar inte känna efter. Ser inte meningen med någonting längre.
Nio dagar. Det är bara nio dagar kvar. Jag måste hitta ett sätt att härda ut. Professorn i Lund ska hjälpa mig.
Men tänk om hon inte heller kan lösa mina problem. Tänk om hon också rycker på axlarna och skakar oförstående på huvudet och lämnar mig med ett frågetecken. Händer det kommer jag stänga av. Då kommer jag inte orka mer. Då kommer jag stänga dörren, sluta ögonen och inte närvara i livet. Jag tänker bara ligga där och vänta på ett botemedel. Inte bry mig. Inte kämpa. Inte längta. Inte hoppas. Bara sova. Hela tiden.
2 kommentarer
Nilla
01 Dec 2014 20:45
Åh jag förstår precis hur du känner men tappa inte hoppet. Hoppas verkligen att den nya läkaren kan hjälpa dig. Kramar <3
Linda
01 Dec 2014 23:03
Min kära lilla vän. Jag tycker så otroligt synd om dig. Jag vill att du ska få må bra!! Jag har själv två barn som är 11 och 14 år så jag kan omöjligt tänka mig hur oroliga dina föräldrar ska vara när deras älskade dotter inte mår bra. Vilken outgrundlig sorg att se sitt älskade barn lida... Jag förstår att du lägger allt hopp till ditt besök hos specialisten. Måtte hon ha något vettigt att komma med! Annars måste de väl finnas någon annan specialist i världen som de bör fråga! Ge inte upp min vän för jag vill inte att du tystnar, jag vill höra från dig. Många varma kramar!! 💙💚💛💜💖
Kommentera