vinglamedvingar.blogg.se

Jag ligger nerbäddad i soffan, alldeles utslagen trots att jag inte varit vaken särskilt länge. Om en stund måste jag stiga upp, klä på mig, koka kaffe, ta mina mediciner och ordna med frukost. Men vetskapen om att jag måste stiga upp skapar en slags ångest i bröstet. För att jag är trött. Det är svårt att förklara, men det går att likna vid att man ska genomföra ett maraton och är orolig och ångestfylld över hur man ska orka springa hela rundan. Allt som innebär att jag inte ligger ner ger mig ångest. För den ansträngningen det krävs att sitta, stå och gå är enorm, så enorm att jag helst vill slippa. Jag vet inte om jag lyckades förklara varför jag får ångest. Min förmåga att skriva och formulera mig blir sämre för varje dag som går.