Jag vill komma vidare i livet nu. Jag är rädd för mitt stillastående liv eftersom mitt hjärta fortsätter att slå. Och jag fortsätter att åldras. Åren går. Tänk så mycket jag hade kunnat få uppleva under dessa fyra år som gått förlorade. Så många minnen jag hade kunnat bära på nu. Det handlar om fyra år jag aldrig någonsin kommer få tillbaka. Aldrig någonsin. Och jag kan inte fortsätta förlora år såhär.
Jag vet att jag inte blir lyckliga av att tänka såhär. Jag vet att det bara medför en enorm stress som inte är bra för mig. Men jag måste få tänka de här tankarna. För det handlar om livet. Det enda liv jag någonsin kommer ha. Är det då inte relevant att drabbas av panik när man inser att man förlorar år till ingen nytta? Och är det inte relevant att vara livrädd för att fortsätta förlora år tills jag plötsligt en dag är hundra år slutligen dör? Då fick jag aldrig någon chans att leva.
Blir jag frisk en dag, eller tillräckligt frisk för att kunna återgå till det liv jag vill ha även om sjukdomarna fortsätter medföra komplikationer, så kanske jag kommer vara tacksam över detta helvete. För klarar jag en dag av att stå på benen igen eller klarar av att sjunga utan att bli fullständigt utmattad efter en halv sång så kommer jag tycka att det varit värt allt elände.
För får jag återgå till livet så kommer jag leva på ett helt annat sätt. Jag kommer ta hand om mig själv och jag kommer glädjas åt livet. Jag kommer uppskatta det lilla och jag kommer leva varje dag fullt ut.
För har man blivit prövad av sjukdom såhär pass mycket så vet man vad som är viktigt här i livet. Blir jag frisk så kan jag acceptera mina förlorade liv, för det liv jag kommer skapa åt mig själv kommer bli så mycket bättre än det liv jag skulle haft om jag inte blivit sjuk.
Men då måste jag bli frisk snart. Dröjer det väldigt länge tills jag blir frisk kan jag inte känna tacksamhet. Då kommer jag ha gått under för längesedan och jag vet inte om jag kan hitta tillbaka till ytan.
Men några år i helvetet för att få ett betydligt bättre liv än om jag inte tvingats genomgå det här kan jag acceptera. Det kan jag faktiskt. Så jag försöker tänka att det finns någon mening med det här. Det ger lidandet betydelse. Det blir meningsfullt.
1 kommentarer
Nilla
11 Jan 2015 11:48
Jag känner igen tankarna och tror att det är fullständigt normalt att känna så. Men nu hoppas vi att de snart knäcker gåtan med vår sjukdom så att vi kan leva livet fullt ut <3
Kommentera