Det var vackert väder igår. Himlen var alldeles klar och det såg ut att vara riktigt kallt ute. Jag längtade ut efter en promenad. En lång promenad med röda kinder. Jag skulle gå med lurar i ögonen och lyssna till vackra texter, vackra röster och vacker musik. Och jag skulle glädjas åt alla poetiska texter som alltid kommer över mig när jag är (var) ute och går. Men jag kan inte promenera. Jag låg istället nerbäddad i soffan med värmedynan om nacken och mådde illa och kände mig hemskt febrig.
Jag fick elva timmars sömn igår natt. Jag somnade sju och vaknade klockan sex. Men jag kände mig inte ett dugg utvilad för det, jag var lika trött som alltid. När klockan sedan var lite över tio så satte jag ögonmasken för ögonen och somnade. Jag vaknade sedan av att min mamma stod lutad över mig i soffan och då var klockan halv tre. Halv tre! Då hade jag sovit i nästan fyra timmar. Och det var en himla tur att min mamma kom hit för annars hade jag nog fortsatt sova ännu mer.
Mamma sa att det fanns en liten bebis i deras hem. Nämligen min yngsta systerson. Min syster hade fått ryggskott så pappa fick åka iväg och hämta det lilla Hjärtat hem till honom och mamma. Jag vaknade till liv med lite mediciner och "Stjärnorna på slottet" innan jag orkade bege mig till mina föräldrar för att mysa med den lilla. Han är en liten musikalisk kille som älskar att få göra ljud. Så fort han skapar ljud skiner han upp i världens största leende och de mest förväntansfulla ögon man kan tänka sig. Han är så fantastiskt söt. Och när han blev ledsen var det bara till att sjunga så lugnade han ner sig. Det är inte så konstigt då min syster är väldigt musikalisk och sjunger och spelar piano för barnen väldigt mycket.
Jag orkade inte stanna så länge även om jag gärna hade velat det. Jag gick hem och när klockan var kvart över sex bäddade jag ner mig i sängen och hade somnat inom en halvtimme. Fullkomligt utmattad. Märkligt, då jag nästan sovit sexton timmar. Men egentligen är jag väl inte förvånad med tanke på alla mina sjukdomar och en envis och rejäl förkylning på det.
Det känns bara så hemskt bortkastat att sova så mycket när det inte hjälper någonting. Jag blir inte utvilad och symptomen blir inte mindre. Hade sömnen varit välgörande hade det i alla fall känts bra att få sova. Nu känns det bara som att jag kastar bort mitt liv. Spiller tid.
Önsketänkande är att det går att lagra sömntimmar, så att jag sedan, när jag är frisk, inte behöver sova så mycket och kan få ta igen all förlorad tid. Det vore bra.
Kommentera