Det regnar, men det gör väl ingenting egentligen. Det finns ju regnjackor, paraplyer och gummistövlar. Och jag älskar ju gummistövlar. På riktigt! Tycker att det är snyggt, mysigt och praktiskt.
Man behöver ju inte vara utomhus, det finns alltid något fik eller någon trevlig lägenhet att mysa ihop sig i. Jag och alla andra fina. Vi bryr oss inte om att det regnar.
Då blir det mycket trevligare att tända ljusen på bordet, dämpa belysningen och lyssna på stämningsfull musik med gitarrer och stämmor. Sjunga med lite grann.
Det regnar, men det gör ju egentligen ingenting. Fast det gör ju det, inser jag när färdtjänst ringer och säger att det är omöjligt att köra då det är väghinder med över en och en halv meter vatten i viadukterna. Så det spelar visst det roll att regnar. Och ingen regnjacka, inget paraply och inga gummistövlar kan ta mig förbi dessa väghinder och ta mig till mina vänner.
Kanske var det lika bra. För jag mår inte alls bra. Jag mår förvisso inte bättre av att ligga här heller. Om jag ändå måste må dåligt hela tiden så mår jag hellre sämre för att jag gjort någonting än att må sämre bara för att kroppen tycker det blir bäst så.
Jag hade sett fram emot den här eftermiddagen så himla länge. Jag vet att det kommer fler dagar, men när man aldrig lämnar sitt hem och äntligen är inställd på att få göra det så svider det rejält när man får stanna där man är. Dag efter dag...
Men för att inte måla nattsvart överallt så ska jag glädjas åt att det närmar det sig kväll! Och kväll innebär att det snart är morgon! Och om morgnarna kan jag vara så löjligt lyckligt. Ibland euforisk. Efter åtta avtar dock effekten och då börjar alla gråa nyanser blanda sig i mitt liv igen.
Därför är det så viktigt för mig att gå och sova tidigt så att jag kan gå upp i tid på morgonen. Bara då kan jag andas. Om morgonen känner jag mig inte helt förstörd, bara lite. Men bara så mycket att jag faktiskt kan hantera det och leva med det.
Fast om jag ska vara ärlig så har det inte varit solsken varje morgon den senaste tiden. Mitt andrum börjar rökfyllas. Min fristad blir belägrad. Och jag är för svag för att slåss.
Men jag ger mig aldrig. Även om ondskan tar död på mig så kommer jag återvända till livet med blod i mina ådror, med ett hjärta som slår och med ett leende större än någon annans. Jag lovar.
