Det regnar, men det gör väl ingenting egentligen. Det finns ju regnjackor, paraplyer och gummistövlar. Och jag älskar ju gummistövlar. På riktigt! Tycker att det är snyggt, mysigt och praktiskt.
 
 
Man behöver ju inte vara utomhus, det finns alltid något fik eller någon trevlig lägenhet att mysa ihop sig i. Jag och alla andra fina. Vi bryr oss inte om att det regnar.
 
 
Då blir det mycket trevligare att tända ljusen på bordet, dämpa belysningen och lyssna på stämningsfull musik med gitarrer och stämmor. Sjunga med lite grann.

 
Det regnar, men det gör ju egentligen ingenting. Fast det gör ju det, inser jag när färdtjänst ringer och säger att det är omöjligt att köra då det är väghinder med över en och en halv meter vatten i viadukterna. Så det spelar visst det roll att regnar. Och ingen regnjacka, inget paraply och inga gummistövlar kan ta mig förbi dessa väghinder och ta mig till mina vänner.
 
 
Kanske var det lika bra. För jag mår inte alls bra. Jag mår förvisso inte bättre av att ligga här heller. Om jag ändå måste må dåligt hela tiden så mår jag hellre sämre för att jag gjort någonting än att må sämre bara för att kroppen tycker det blir bäst så.
 
 
Jag hade sett fram emot den här eftermiddagen så himla länge. Jag vet att det kommer fler dagar, men när man aldrig lämnar sitt hem och äntligen är inställd på att få göra det så svider det rejält när man får stanna där man är. Dag efter dag...
 
 
Men för att inte måla nattsvart överallt så ska jag glädjas åt att det närmar det sig kväll! Och kväll innebär att det snart är morgon! Och om morgnarna kan jag vara så löjligt lyckligt. Ibland euforisk. Efter åtta avtar dock effekten och då börjar alla gråa nyanser blanda sig i mitt liv igen.
 
 
Därför är det så viktigt för mig att gå och sova tidigt så att jag kan gå upp i tid på morgonen. Bara då kan jag andas. Om morgonen känner jag mig inte helt förstörd, bara lite. Men bara så mycket att jag faktiskt kan hantera det och leva med det.
 
 
Fast om jag ska vara ärlig så har det inte varit solsken varje morgon den senaste tiden. Mitt andrum börjar rökfyllas. Min fristad blir belägrad. Och jag är för svag för att slåss.
 
 
Men jag ger mig aldrig. Även om ondskan tar död på mig så kommer jag återvända till livet med blod i mina ådror, med ett hjärta som slår och med ett leende större än någon annans. Jag lovar.

Idag tänker jag sätta mig i färdtjänstbilen för att åka till en park där jag ska umgås med ett helt gäng fantastiska människor. Jag ser så mycket fram emot min eftermiddag men jag är så nervös och orolig för hur jag ska orka. Jag har givetvis Madame Rull med mig, för utan henne skulle det inte vara möjligt att ta sig ut.
 
 
Jag är också rädd för att jag, när jag väl är där bland alla fina människor, bara vill hem till sängen igen. Det brukar vara så. Jag vill ju egentligen vara där och ha roligt, men tröttheten gör det omöjligt för mig att ha roligt eftersom jag bara vill få lägga mig ner och sova.
 
 
Så tragiskt...
 
 
Det handlar inte bara om hur jag mår fysiskt utan även psykiskt. Man sitter där bland dessa fina människor och de skrattar, ler och har trevligt. Och jag känner inte det roliga eller trevliga. Jag känner ingenting. Så jag måste tvinga fram ett leende trots att blicken är död. Och åh vad jag också vill skratta. Sådär rakt ur hjärtat och okontrollerat. Och jag försöker och försöker och försöker! Som jag försöker. Och som jag anstränger mig! Det är hemskt frustrerande att vilja vara glad men att inte kunna vara det.
 
 
Men jag tror det är bra att jag åker dit, även om jag känner mig tom. Kanske blir det trevligt, kanske tänker jag inte ens på min säng och kanske glömmer jag allt av ondo för några sekunder. Jag kan likagärna vara sjuk omgiven av vänner som av fyra väggar.

Det är lördag, jag sitter i soffan med det godaste kaffe jag vet i den finaste koppen jag har. Något djupt rotat gör att jag är full av förväntan, för det är lördag och lördagar är ju lite magiska. De är fulla av glädje, lugn och trevligheter. Man kanske åker till en vän där man äter frukost tillsammans med alla fina som finns. Det skramlas med kaffeporslin, diskuteras politik och hejas på varandras drömmar. Ute är vinden kylig men solen är närvarande. Kanske traskar man till några loppisar, går på teaterrepetitioner eller så sitter man kvar vid bordet och dricker kaffe hela dagen lång.
 
 
Vi skulle kunna gå på torget och köpa grönsaker. Eller åka till någons stuga för att läsa böcker, promenera i skogen och spela spel. Klättra upp på taket och se över staden.
 
 
Men det där händer inte. Inte längre. Inte för mig. Istället sitter jag här, knappt vaken, och låter blicken vandra genom rummet och ut genom fönstret. Sluter ögonen och somnar nästan med en gång, men spärrar upp dem igen för jag har ju redan sovit så många timmar.
 
 
Kan inte sitta längre stunder utan måste lägga mig ner igen. Andas tungt och långsamt men hjärtat hamrar fort och hårt. Sover snart.
 
 
Jag har druckit mängder av det godaste kaffe jag vet ur den finaste koppen jag har så nu mår jag hemskt illa. Men det är lördag och jag var så full av förväntan...