Varenda dag är en återupprepning av gårdagen. Och imorgon kommer vara en återupprepning av idag. Så därför är det svårt att veta vad jag ska skriva, eftersom dagarna ser precis likadana ut.
 
 
Jag vaknade tidigt och tittade på min serie. När medicinen verkade skrev jag ett blogginlägg och sedan ordnade jag frukost och kaffe. Direkt när ätit ångrade jag mig, för jag blev så hemskt illamående. Jag mår illa dygnet runt, men det blir värre när jag ätit. Så helst skulle jag strunta i att äta överhuvudtaget, för att slippa må illa. Då kanske jag skulle rasa i vikt också, det hade ju varit bra! (Jag är ironisk, fast egentligen inte.)
 
 
När klockan var kvart i nio somnade jag framför min serie och vaknade fyra timmar senare av att jag skrattade. Någon skrattade tillbaka och jag skrattade ännu mer. Det var min mamma som var här för att diska, städa buren och plocka lite.
 
 
Jag fick i mig lite lunch och kröp sedan ihop under värmefilten igen och hade kunnat somnat på en gång om jag bara slutit ögonen. Men jag ville inte sova mer med rädsla för att ligga sömnlös inatt. Så jag drack kaffe och kämpade emot.
 
 
Men det är svårt. Jag är så vansinnigt trött, skulle verkligen kunna sova dygnet runt. Det måste ju vara något som är riktigt, riktigt fel i min kropp. Eller så är det en försämring i ME:n. Men varför? Varför fortsätter jag bli sämre och sämre. Varför stannar det inte av?
 
 
Tre dagar kvar till professorn. Snart, snart. Jag måste hålla ut!

Dagen är nästan över och jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Förut avskydde jag kvällarna, jag var rädd för att stänga datorn och tv:n och släcka lampan och behöva ta itu med verkligheten, även om det bara var tio minuter innan jag somnade. Jag var ivrig att få starta en ny dag. En tidig morgon. Se himlen ljusna och nästan känna lugn inuti bröstet.
 
 
Morgnarna är inte så fantastiska längre. De har förlorat all sin magi. All vaken tid är dålig. Symptomen hopar sig och tröttheten förgör mig. Vilken tid på dygnet det är verkar inte längre spela så stor roll för psyket. Jag är så avtrubbad. Så tom. Och så kall. Och samtidigt kämpar jag med ett hjärta som slåss oregerligt så själen tar skada.
 
 
Outhärdliga dagar. Smärtsamma tankar. Och en bortdomnad själ. Ingen ljusning i horisonten, fast att jag försöker se den. Trots att jag skjuter mörkret ifrån mig så är det ändå natten som regerar. Mardrömmarna speglar av sig i vakenheten och jag dunkar huvudet i väggen, förtvivlad över att det inte finns något hopp. Inte ens lite.
 
 
Jag borde vara hoppfull inför onsdag, en professor är duktig på sin sak. Men jag är så rädd för att hoppas för jag vill inte bli besviken. Vill inte falla från hopp till förödelse. Men även om jag inte vill erkänna det så bär jag nog ändå på ganska mycket hopp inför onsdag. Som om det är en hemlighet. En hemlighet jag inte ens vågar berätta för mig själv.
 
 
Det ska bli bra det här. Till slut. Någon dag. Det ska det. Jag ger mig inte!
Jag försöker skriva någonting men hela jag är så uppgiven, så likgiltig och oberörd. Saker och ting spelar inte längre någon roll. Jag svarar på alla frågor med en axelryckning, orkar inte ha någon åsikt, orkar inte känna efter. Ser inte meningen med någonting längre.
 
 
Nio dagar. Det är bara nio dagar kvar. Jag måste hitta ett sätt att härda ut. Professorn i Lund ska hjälpa mig.
 
 
Men tänk om hon inte heller kan lösa mina problem. Tänk om hon också rycker på axlarna och skakar oförstående på huvudet och lämnar mig med ett frågetecken. Händer det kommer jag stänga av. Då kommer jag inte orka mer. Då kommer jag stänga dörren, sluta ögonen och inte närvara i livet. Jag tänker bara ligga där och vänta på ett botemedel. Inte bry mig. Inte kämpa. Inte längta. Inte hoppas. Bara sova. Hela tiden.