Idag vaknade jag och mådde lika dåligt som jag alltid gör. I sinnet rörde sig en skiftande gråskala som sedan skingrades av en galen regnbågsexplosion! Och just i den här stunden känner jag att INGENTING ÄR OMÖJLIGT! Och eftersom den här bloggen går i nattens skugga på grund av att livet är svårt för mig att leva så tänkte jag att jag måste passa på att skriva en liten lördagshälsning såhär när jag är så bubblande glad! Jag är oövervinnerlig just nu. Och mina drömmar är något av det viktigaste jag har. Och jag tänker se till att de blir verklighet! Jag hoppas att ni alla får en lika regnbågsglad lördag som jag har! Ta hand om er!
 
 
 
När jag publicerade inlägget om acceptans igår så var jag så hemskt trött att jag glömde bort några rader som jag tänkt trycka in någonstans.

Nämligen:

Om man har en sjukdom som man inte lider så väldigt mycket av eller kanske är äldre och det är mer naturligt med sjukdom så förstår jag det där med att acceptans är viktigt. Har man mindre svåra sjukdomar som egentligen inte påverkar livet särskilt mycket, men som kanske komplicerar till saker och ting ibland, då tror jag på acceptans. Men det är en helt annan sak att acceptera en sjukdom där man ändå kan studera, jobba, skaffa barn, resa, uppfylla sina drömmar och ha ett liv, i jämförelse med att ha sjukdomar som så totalt ödelägger ens liv och tar ifrån en allt.

Det är egentligen inte sjukdomarna i sig jag inte kan acceptera, det är att jag inte har någon som helst möjlighet att leva som jag vägrar förlika mig med min livssituation.
 
 
Acceptera. Detta ord som läkarna och så många andra är så glada i att säga. Jag försöker att vifta bort irritationen som uppstår när detta ord dyker upp, men inom mig växer en vrede och en ilska fram. Och mitt inre raseras, för när någon pratar om acceptans är det som att de poängterar för mig att mitt liv är över, helt och hållet. Och allt för ett dumt litet ord som de bara måste kasta över mig. Acceptera. Ett ord som jag avskyr något fruktansvärt.
 
 
 I svenska akademiens ordlista så står det att "acceptera" betyder godta och godkänna. Slår man samma ord i ett synonymlexikon får du bland annat upp det här: säga ja till, gå med på, finna sig i och nöja sig med.
 
 
Jag godtar inte att vara mer död än levande. Jag godkänner inte min livssituation. Jag säger inte ja till mina sjukdomar. Jag går inte med på att jag inte har ett liv längre. Jag finner mig inte i att livet är över. Och jag nöjer mig inte med att ligga i en soffa eller i en säng dygnet runt för resten av livet.
 
 
Ska jag bara luta mig tillbaka och ge upp och tänka att det inte finns något mer att göra? Ska jag ge upp utan att ens försöka!? Borde man inte prova varenda förbannade behandling, både i Sverige och utomlands för att bli bättre innan man inser att det är kört och DÅ acceptera detta helvete till liv?
 
 
Om jag accepterar det här livet så sviker jag mig själv. För mig betyder acceptans att man förlikar sig med sin situation och inte förväntar sig att någonting ska förändras. Varför vill alla att jag ska vara inställd på att livet kommer vara såhär nu? Jag har inte provat alla behandlingar som finns där ute. Det finns mängder av alternativa behandlingar att prova. Jag hyser för stor kärlek för livet för att låta det vara så som det är nu. Jag är skyldig mig själv att fortsätta kämpa. Om jag accepterar vad sjukdomarna gör mot mig så förminskar jag mitt eget värde.
 
 
Det är därför jag avskyr ordet. För om jag accepterar mina sjukdomar, min livssituation och min avsaknad av en framtid så är det som att jag ger upp. Som att jag säger att jag är värd att leva i ett helvete. Att jag inte är värd ett riktigt liv. Som att jag bara står där medan sjukdomarna misshandlar mig, hånar mig och skrattar åt mig och jag bara står där och ler och säger att det gör ingenting, jag vet att ni måste göra såhär mot mig, det är helt okej för jag har accepterat att det är så. För mig innebär acceptans att man slutar kämpa, nöjer sig med sitt miserabla liv och slutar söka efter hjälp. Som att jag slutar tro på livet.
 
 
När de säger åt mig att acceptera min situation så är det som att de säger att det inte finns något hopp längre. De säger att jag aldrig kommer bli bättre eller bra, så det är inte lönt att sträva och kämpa efter lindring och bot. Det är bara att acceptera att jag fick leva i 21 år, sedan tog det slut. Och resten av ditt liv ska du lida och du kommer aldrig mer att leva.