Himlen är alldeles blå och vacker, fåglarna sjunger och allt är så stilla. Det är fantastiskt fint och jag önskar att jag kunde komma ut på en liten morgonpromenad. Förr promenerade eller sprang jag varje morgon och jag tyckte så mycket om det. Speciellt de morgnar då jag sprang redan halv fem på morgonen. Det var underbart!
 
 
En del kanske tänker att jag borde klara av en liten promenad om jag nu så gärna vill det. Men det är förbannat svårt med den enorma smärta jag har i fötterna. Och ihop med den totala utmattningen så är det nästintill omöjligt att ta en promenad, det är därför jag har en rullstol.
 

Idag ska de både tvättas kläder och hår och det känns som en alldeles för stor utmaning. Tvätten går ganska smidigt, för det innebär att jag bara slänger in två maskiner och sen tar mina föräldrar över. Detta på grund av många trappor och ingen hiss. Och även på grund av att jag inte kan hänga upp tvätten i torkrummet på grund av smärtorna i nacken. Att tvätta håret är tyvärr bara ett nödvändigt ont.
 
 
I vanlig ordning är det nu dags för kaffe!
Det är kväll och himlen är full av vita moln. Moln som försiktigt skingrar sig för den blåa himlen, men som inte riktigt lämnar plats åt den.
 
 
Jag är tröt, så trött. Ögonlocken sluter sig sig men jag drar mig ändå för att gå och lägga mig. Det blir så mörkt och för mycket plats för tankar. Verkligheten tränger sig på och blir allt för närgången. Därför tycker jag bättre om att vara vaken.
 
 
Dagen har spenderats i soffan där jag har vilat, slumrat och sovit. Jag har också under vaket tillstånd gosat med mitt Guldhjärta. Lite lek och bus har vi också hunnit med. Han är fantastiskt härlig när han får fnatt och studsar omkring som en toka!
 
 
Jag tror bestämt att det är dags att bädda ner sig, släcka lamporna och ta itu med den där dumma verkligheten jag så gärna vill fly ifrån.

Det är söndag och det regnar. Jag är trött, redo att krypa ner under täcket igen. Halsen svider envist, lika envist som den gjort i snart en månad, om min tidsuppfattning stämmer. Förr gjorde den mest ont vid överansträngning men nu har det varit såhär varje dag, redan när jag vaknar. Skulle det betyda att kroppen blir överansträngd av att sova? Skrattretande! Men allting tolkas väl som överansträngning av den här dumma kroppen så jag är inte förvånad. Tack och lov så ska jag och mitt Guldhjärta bara ta det lugnt idag. Eller jag ska det lugnt, mitt hjärta kommer med all säkerhet busa på som det busfrö han är.
 
 
Igår hade jag finbesök av en kär vän. Vi gosade med Guldhjärtat, rullade runt mig på stan och satt i soffan och pratade. Det var kämpigt för jag kallsvettades, hade mycket värk och kände mig febrig. Men vi hade trevligt ändå och det kändes så bra att jag kunde hantera situationen och fokusera mer på min vän än på smärtan.
 
 
Men en stund innan min vän skulle åka så slog en enorm trötthet ner över mig. Det var nästan omöjligt att hålla ögonen öppna när vi satt och pratade. Och jag fick avbryta våra samtal för att fråga vad vi egentligen pratade om, även om jag precis sagt någonting om ämnet. Det kändes som att jag hade tagit mina sömntabletter, vilket jag inte gjort. Men jag var väl överansträngd helt enkelt.
 

Nu blir det stora mängder kaffe!