Nu har jag vilat hela dagen och jag börjar bli ganska rastlös. Men jag orkar inte ta mig an någonting. Jag har försökt lite då och då, men kroppen orkar knappt bära upp sig själv, så vad har jag för val? Jag får väl bli kvar här i soffan med värmefilten och datorn. Och en balkongdörr på glänt så den fantastiska friska luften kan få komma in.

Imorgon ska jag på årsmöte med min lokalförening för ME/CFS. Där ska jag även träffa två nyfunna vänner. Vi möttes alla tre på en föreläsning om ME/CFS, ganska jämngamla och alla lika ivriga att möta någon i samma ålder med samma sjukdom. Om det är något gott dessa sjukdomar burit med sig måste det vara andra människor man möter som man även finner en vän i. Jag minns hur gärna jag ville lära känna andra unga i samma situation som jag själv var i. Nu har jag gjort det och jag är väldigt tacksam över att jag mött dessa människor. Oavsett om det bara är genom mejl eller på riktigt

Jag hoppas bara jag orkar ta mig till mötet imorgon. Men nu har jag som sagt vilat hela dagen, så förhoppningsvis orkar jag med!
 
 
 
Det var inte lätt att vakna när klockan ringde i morse. Jag var totalt utslagen och så sömnig och trött i kroppen. Men jag tycker inte om att sova länge så det var bara att kämpa sig upp för att ta medicinen och sen bädda ner mig igen med värmefilten och TV i väntan på medicinens verkan. Kroppen gjorde ont överallt och musklerna kring nacken krampade.

Jag var väl medveten om att det skulle vara hemskt att vakna. Det blir ju alltid så efter en mindre ansträngning. Och ansträngning igår var egentligen alldeles för mycket för mig, men jag skulle göra det idag igen om jag bara orkade. Det är alltid värt det, alltid! Man måste ju leva lite också. Skulle jag tassa på tå kring sjukdomen hela tiden så skulle livet inte vara mycket värt.
 
 
 

Det tråkiga med att det krävs mycket vila och återhämtning är just det där med att inte hinna med så mycket. Kommande vecka har redan tillräckligt med aktiviteter och då är där ändå inte särskilt många saker inplanerade. Jag skulle behöva stryka minst två saker för att det ska kännas någorlunda överkomligt. Och veckan efter det ska vi inte tala om. Läkare måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Jag har ingen aning om hur sjutton jag ska orka med detta. Men det är väl inte lönt att bekymra sig över det nu, det är ju över en vecka dit!

Nu blir det en efterlängtad kopp kaffe!

 
 
Det finns inte mycket kraft kvar i mig. Jag har gett allt jag kan, tömt mig själv på kärlek och nu återstår ett kraftlöst jag. Men denna kärleksfulla ansträngning som slagit mig ur balans har också givit mig ny energi, den vilar längst in i hjärtat och lockar mig att le.
 
Jag har nu i några dagar haft en ny sorts värk. Det skulle kunna röra sig om nersvmärta, det känns i alla fall så. Så jag börjar undra ifall det kan höra ihop med diskbråcket jag har i halsryggen. Det strålar från nacken, ut i armen och vidare ner i handen. Det låter ju som att det handlar om diskbråcket.
 
Nu går ögonen verkligen i kors, om jag inte blundar med ena ögat så ser jag dubbelt. Så det är väl bäst att jag slutar skriva nu innan det blir helt galet.