Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har slocknat på något sätt. Jag har inga krafter kvar. Det är tragiskt. Och sorgligt. Det är som att jag vore förlamad på insidan. Som att mitt hjärta slutat slå och min själ slutat känna.
 
 
Men så sjunger någon en vacker julsång på tv och väcker mig till liv lite grann. Men jag är långt ifrån vaken. Jag borde vara varm inombords, för idag är det första advent. Jag borde ha pysslat fram en egen adventsljusstake och letat fram mina lådor med julpynt. Men om jag ska vara tragiskt ärlig så orkar jag inte bry mig om min änglar och tomtar. De kan lika gärna ligga kvar i lådan. Fast jag vet att jag älskar att få göra i ordning inför julen egentligen. Köpa mossa och hyacinter. Vara barnsligt förväntansfull inför första december och första avsnittet av julkalendern. Börja fundera på julklappar och redan tänka på mina rim till paketen.
 
 
Jag tänker försöka ignorera att min dysterhet säger åt mig att strunta i allt och faktiskt ta mig ut på julmarknad idag. Kanske gör det mig gott. Jag hoppas ni får en fin första advent och att ni är lite gladare än vad jag är.
Jag har precis sovit en liten stund. Det var mycket motvilligt jag öppnade ögonen, jag hade gärna sovit vidare. Men att somna redan vid sextiden är lite för tidigt, även för mig.
 
 
Från det att jag vaknade mitt i natten, halv tre, fram till halv fem på eftermiddagen så har jag bara legat i soffan framför serien jag följer. I fjorton timmar har jag legat på exakt samma ställe och bara suttit upp någon kort stund för att tvinga i mig lite frukost och lunch. Jag har bara stirrat på datorskärmen, låtit tiden gå och inte brytt mig ett dugg om någonting.
 
 
Det känns som att jag kämpar förgäves för jag blir bara sämre och sämre och sämre och sämre.   Jag har krälat på marken, frenetiskt jagat ljusglimtar som slocknat innan jag fått tag i dem. Greppat färger i vardagen men jag inser nu att det är omöjligt att göra en regnbåge av bara gråskala.
 
 
Jag har gjort allt. Allt! Men ingenting går vägen. Inga positiva besked når fram till mig och jag har helt förlorat hoppet. Kanske har jag hopp om att det någon gång i framtiden kan bli bättre, om fem år eller tio år. Men att ha det såhär i flera år till kommer inte att gå, för jag har börjat gå under redan nu. Livet är plågsamt. Det är inte meningen att det ska vara det, åtminstone inte hela tiden.
 
 
Jag håller andan i elva dagar. Försöker hänga kvar med lillfingret om min livlina. Står ut. Professorn i Lund måste kunna göra någonting. Hon är mitt allra sista hopp.
Det har inte varit helt lätt att komma hem från Göteborg, även om jag bara var borta måndag till onsdag. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så var det så skönt att få komma bort ifrån min eländiga, gråa och tråkiga vardag. Att komma hem igen och bara ligga i soffan framför min serie känns så hemskt meningslöst. Så sorgligt och tragiskt.
 
 
Jag gör vad jag kan för att stå ut med dagen. Och det betyder oftast att titta på serier, för jag behöver få fly från min verklighet och bli distraherad så att inte allt mörker förgör mig. Men jag tycker att det är ett sådant enormt slöseri med värdefull tid. Jag vågar knappt räkna ut hur många timmars serietittande det blir varje dag. Det är det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar. När jag får försvinna in i en annan värld kan jag slappna av lite grann. Andas. Glömma lite av mitt elände.
 
 
Det fungerar som tillflykt för stunden, för dagen. Men när jag ser till alla dagar som går, veckorna, månaderna och till och med åren så går jag under. Alla timmar jag slösat bort får hjärtat att klappa fortare än jag trodde var möjligt.
 
 
Jag vill ta vara på dagen, på livet. Göra sådant som ger mig glädje och mening. Samla minnen. Men sanningen är den att jag försämras fort och orkar allt färre saker. Och ovissheten är skrämmande. Hur dålig kommer jag bli innan försämringen stannar av? Vart är jag på väg egentligen? Vad är det som är fel i min kropp?
 
 
Jag vill så gärna leva. Kasta mig ut i det äventyr som livet borde vara.