Så var det slutligen dags för utskrivning. Min pappa kom in för att hjälpa mig packa för jag orkade knappt sitta upp. Och han fungerade även som extrahjärna när min läkare kom in till mig innan utskrivningen. Hon satte sig och började berätta om mina levervärden. Som jag skrev tidigare så ska man ligga mellan 0,15-0,75 men jag låg på sju! Tack vare att de plockade bort så många mediciner så hade mina levervärden faktiskt gått ner till 2.2. Det är fantastiskt. Jag har ju fortfarande för höjda värden, men kunde det sjunka sådär snabbt så kommer jag förhoppningsvis ner i normalvärde snart.
 
 
Hon berättade även vad mitt Synachtentest visat. När jag gjorde det för ett halvår sedan så kunde binjurarna inte producera tillräckligt med kortisol. Men nu, nu kunde de producera nästan helt normala mängder kortisol. Så ingen mer Hydrokortison eller Florinef för mig! De är inte riktigt säkra på varför jag hade så låga kortisol nivåer, men de hade en teori.Deras teori är att alla mina mediciner har hämmat hypofysen och därför satt hela hormonsystemet ur balans. Om man äter läkemedel som innehåller opioider (Palexia) eller morfinliknande mediciner (Citodon) kan detta hända. Men jag väntar på svar från Metopirontestet. Det tar några veckor att få det svaret. Hon sa även att jag ska få göra en ny MR av hjärnan för att se så att förändringen i hypofysen inte växer. Men läkarna tror inte att min förändring i hypofysen ställer till det för mig.
 
 
Och det var det. Min favoritsjuksköterska tog bort kanylen i armen på mig och sedan rullade min pappa mig bort ifrån sjukhuset.
Min sjunde dag på sjukhuset innebar samling av urin under ett helt dygn igen och lite nålstick i min svårstuckna kropp. De gångerna jag samlade urin så tog de blodprov åtta på morgonen, tolv på dagen, åtta på kvällen och tolv på natten. Jag minns knappt de där nålsticken mitt i natten, jag var väl så trött att jag säkert bara vaknade för att ge dem min arm och hann somna om innan de började sticka.
 
 
Min mamma kom på besök och vi hade trevligt. Men på en sekund bröt helvetet lös och jag sjönk långt under ytan. Så mycket panik, så mycket frustration, så mycket sorg, så mycket smärta och så mycket hopplöshet som vällde ur mitt bröst och som jag försökte dämpa genom att pressa ansiktet ner i kudden. Tårar och skrik. Mamma tryckte på klockan och två av mina favorit sjuksköterskor kom till mig. De gav mig en tablett för att jag skulle bli lugn och efter en stund var paniken borta. Men hopplösheten fanns kvar. Och den smärta som härjade i mitt bröst gjorde mig alldeles likgiltig. Och mellan snyftningarna upprepade jag gång på gång att jag aldrig kommer att bli frisk och att jag inte orkar mer nu. Min mamma tog hand om mig och en av de finaste sjuksköterskorna pratade länge med mig. Hon pratade tills mina tårar hade slutat rinna. Och jag är glad att jag hade min mamma och henne där.
 
 
Dagarna fortsatte gå. Jag hade besök varje dag. Min älskade farmor var där någon dag och hon gav mig en mysig kofta. Mitt älskade Yrväder dök också upp en tredje gång. Hon hämtade te i dagrummet och vi såg ett avsnitt av "Torka aldrig tårar utan handskar" (ja, igen) och jag bjöd på veganchokladen hon gav mig sist hon var där. När vi sett klart avsnittet sa det plötsligt kras och så gick koppen hon druckit te ur sönder. Hon lindade in bitarna i papper och slängde i papperskorgen och tänkte att ingen behövde få reda på något.
 
 
Jag genomgick även fler undersökningar och tester. Jag fick bland annat göra ett Synachtentest. Jag gjorde det testet för exakt sex månader sedan idag. Ett Synachtentest innebär att man stimulerar binjurarna för att se ifall de kan producera tillräckligt med kortisol. Man börjar med att ta ett blodprov för att se vad man har för kortisolvärde innan testet. Sedan sätter de kanyl för att injicera läkemedlet Synachten. Sedan tar man blodprov igen efter trettio minuter och sedan sextio minuter.
 
 
Dagen efter Synachtentestet fick jag göra ytterligare ett test. Det heter Metopirontest. Det innebar att jag skulle svälja tre kapslar var fjärde timme under ett dygn. Första dosen kom klockan åtta och då togs det också blodprov. Jag fick ytterligare tre tabletter att ta klockan tolv. Men efter en halvtimme, när jag precis avslutat min lunch så blev jag alldeles kallsvettig i kroppen och rummet började snurra riktigt ordentligt. Jag kände att jag skulle kräkas och svimma på en gång. Jag ringde på klockan och snabbt som ögat hade min favoritsjuksköterska tippat sängen så mina fötter låg högre än huvudet. Jag var ganska borta men jag har förr mig att någon dök upp för att kolla mitt blodtryck. Jag minns att min favorit klappade mig lite lätt på kinden och frågade om jag fortfarande var med henne. Det var jag. De gav mig en sådan smidig kräkpåse som de har på sjukhusen ifall jag skulle kräkas. Men jag mådde bättre ganska så fort. Favoriten sa att det tyvärr var biverkningar av kapslarna jag åt för Metopirontestet. De vanligaste biverkningarna var huvudvärk, yrsel och illamående. När de lämnade rummet sa det att jag skulle stanna i sängen resten av dagen (för det brukar jag ju inte göra annars). Om jag försökte sitta upp blev yrseln ganska påtaglig igen, men annars var biverkningarna borta. Dessvärre var jag tvungen att fortsätta trycka i mig dessa kapslar. Klockan fyra på eftermiddagen, åtta på kvällen, klockan tolv på natten och sedan fyra på morgonen. 18 kapslar på mindre än ett dygn och så lite blodprover på det. Tack och lov slapp jag fler biverkningar.
 
 
Jag förstod aldrig riktigt vad det där testet visar. Läkaren sa att de ger en mer omfattande bild av hur trötta eller pigga binjurarna är. Synachtentestet vara bara i en och en halv timme, här gör man testet under ett helt dygn.
Vi fortsätter berättelsen om min vistelse på sjukhuset. På söndagen, min sjätte dag på sjukhuset, så var det otroligt vackert väder. Min pappa kom på besök och jag frågade personalen ifall det gick bra att min pappa tog mig med på en promenad med Madame Rull i parken bredvid sjukhuset. Det gick bra. Det var skönt att komma ut i kylan och solen, men det var lite ångestfyllt att veta att jag skulle tillbaka till sjukhuset igen.
 
 
När vi kom tillbaka gjorde det så ont i kroppen att jag började må ganska illa. Huvudvärken blev också mer och mer intensiv. Jag satte igång "Torka aldrig tårar utan handskar" för femtioelfte gången och tänkte att nu skiter jag i den här djävulska smärtan. Men huvudvärken blev vidrig och den satt på höger sida. Och illamåendet var hemskt. Migrän. En riktigt plågsam migrän. Jag ringde på klockan för att be om någon migränmedicin. De sa att de inte hade någon sådan medicin, tyvärr.
 
 
Det var bara att sätta ögonmasken för ögonen och försöka sova. Vilket inte var lätt med den smärtan. Jag vaknade flera, flera gånger den natten och smärtan i huvudet, ögat, tänderna och käken blev bara värre och värre. Jag ringde på klockan halv sex på  morgonen och sa att nu går det inte längre, jag måste få någon hjälp. De erbjöd mig alvedon men jag sa att det får jag ju absolut inte äta på grund av levervärdena. "Kan du stå ut?", sa de och jag som aldrig vågar säga ifrån nickade stilla och började sedan gråta när de lämnade rummet. Och där låg jag och trodde att mitt öga skulle explodera eller hoppa ut.
 
 
Jag intog min frukost så fort jag kunde för att bädda ner mig igen med ögonmasken för ögonen. Men jag kunde inte somna av smärtan. När underläkaren och överläkaren kom in för ronden så fick jag ingen hjälp med min migrän och jag höll på att få panik. Min mamma skulle komma vid två-tiden och jag bad henne ta med sig min migränmedicin som min läkare nyligen skrivit ut.
 
 
När mamma kom fick hon gå och fråga ifall jag fick ta den medicinen eller om den går på levern. Läkaren sa att den går på levern, men om jag inte stod ut fick jag lov att ta den. Jag svalde ner medicinen på en gång, samtidigt smörjde mamma in mig med rejält mycket tigerbalsam och masserade nacken och axlarna. Och efter att ha plågats i ett dygn så släppte migränen äntligen när medicinen, massagen och tigerbalsamet gjort sitt. Det var en otrolig lättnad!
 
 
Jag brukar inte ha migrän. Jag hade det när jag var liten. Och jag fick migränanfall med synbortfall i samband med att jag insjuknade för fyra och ett halvt år sedan. Men aldrig annars. Men eftersom jag inte längre fick äta mina muskelavslappnande så fick jag extremt mycket muskelknutor i nacken. Detta gjorde spänningshuvudvärken värre och den triggade i sin tur igång min migrän.