Vi fortsätter berättelsen om min vistelse på sjukhuset. På söndagen, min sjätte dag på sjukhuset, så var det otroligt vackert väder. Min pappa kom på besök och jag frågade personalen ifall det gick bra att min pappa tog mig med på en promenad med Madame Rull i parken bredvid sjukhuset. Det gick bra. Det var skönt att komma ut i kylan och solen, men det var lite ångestfyllt att veta att jag skulle tillbaka till sjukhuset igen.
 
 
När vi kom tillbaka gjorde det så ont i kroppen att jag började må ganska illa. Huvudvärken blev också mer och mer intensiv. Jag satte igång "Torka aldrig tårar utan handskar" för femtioelfte gången och tänkte att nu skiter jag i den här djävulska smärtan. Men huvudvärken blev vidrig och den satt på höger sida. Och illamåendet var hemskt. Migrän. En riktigt plågsam migrän. Jag ringde på klockan för att be om någon migränmedicin. De sa att de inte hade någon sådan medicin, tyvärr.
 
 
Det var bara att sätta ögonmasken för ögonen och försöka sova. Vilket inte var lätt med den smärtan. Jag vaknade flera, flera gånger den natten och smärtan i huvudet, ögat, tänderna och käken blev bara värre och värre. Jag ringde på klockan halv sex på  morgonen och sa att nu går det inte längre, jag måste få någon hjälp. De erbjöd mig alvedon men jag sa att det får jag ju absolut inte äta på grund av levervärdena. "Kan du stå ut?", sa de och jag som aldrig vågar säga ifrån nickade stilla och började sedan gråta när de lämnade rummet. Och där låg jag och trodde att mitt öga skulle explodera eller hoppa ut.
 
 
Jag intog min frukost så fort jag kunde för att bädda ner mig igen med ögonmasken för ögonen. Men jag kunde inte somna av smärtan. När underläkaren och överläkaren kom in för ronden så fick jag ingen hjälp med min migrän och jag höll på att få panik. Min mamma skulle komma vid två-tiden och jag bad henne ta med sig min migränmedicin som min läkare nyligen skrivit ut.
 
 
När mamma kom fick hon gå och fråga ifall jag fick ta den medicinen eller om den går på levern. Läkaren sa att den går på levern, men om jag inte stod ut fick jag lov att ta den. Jag svalde ner medicinen på en gång, samtidigt smörjde mamma in mig med rejält mycket tigerbalsam och masserade nacken och axlarna. Och efter att ha plågats i ett dygn så släppte migränen äntligen när medicinen, massagen och tigerbalsamet gjort sitt. Det var en otrolig lättnad!
 
 
Jag brukar inte ha migrän. Jag hade det när jag var liten. Och jag fick migränanfall med synbortfall i samband med att jag insjuknade för fyra och ett halvt år sedan. Men aldrig annars. Men eftersom jag inte längre fick äta mina muskelavslappnande så fick jag extremt mycket muskelknutor i nacken. Detta gjorde spänningshuvudvärken värre och den triggade i sin tur igång min migrän.

1 kommentarer

Lena

06 Feb 2015 13:06

Du måste vara en helt otroligt duktig och viljestark person. När jag hade som ondast skulle jag gladeligen svälja en lilafärgad tablett, utan att ha en aning om var det var för medicin. Bara den hjälpte mot smärtan.
På en resa när jag hade så ont så jag trodde att smärtan skulle göra mig fullkomligt galen, så tog jag 20 citodon under en dag plus flera små glas vodka. Jag vet att någon varnade mig för leverkolaps men det fick bli en senare fråga,värken gjorde mig tokig.
Nu äter jag metadon mot smärtorna och jag skulle vägra att lämna ifån mig dem. Hellre ett kortare liv som går att leva än ett långt helvete.
Så när jag läser om hur duktig du är, du som dessutom är så mycket yngre än mig, så känner jag mig fruktansvärt underlägsen.
Jag är så himla stolt över dig!
Att du dessutom klarar av att skriva de mest underbara texter blandat med fantastiska bilder.
Lilla hjärtat, du är en riktig stålkvinna och en förebild.
Med din envishet och ditt kurage är jag säker på att du kommer att hitta tillbaka till livet igen
Kram Lena

Svar: Åh, tack fina du. Men jag känner mig inte viljestark och duktig. Jag kan oftast hantera värken i kroppen, men inte huvudvärken. Det låter inte bra med så många Citodon, men jag förstår dig helt och hållet, det gör jag verkligen. Smärta är svårt. Speciellt när man vet att den är kronisk. Har man genomgått en operation så vet man att man kommer ha ont si och så länge och då vet man att det bara är att stå ut, det kommer ju ändå gå över. Men vi är stämplade att ha ont för alltid. (Fast, vi vet ju inte ifall de lyckas lösa gåtan någon dag, men läkarnas ord just idag är "för alltid") och jag tycker det är så mycket svårare att ha dessa smärtor då. Jag håller verkligen med dig när du säger: "hellre ett kortare liv som går att leva än ett långt helvete." Känn dig inte underlägsen. Alla människor är olika. Vi hanterar smärta på olika sätt. Vi har alla olika höga eller låga smärttrösklar. Och jag hade också gärna fått behålla en del av mina mediciner, men nu går det inte på grund av levern.
Vad fint du skriver till mig, jag blir alldeles rörd. Och glad. Jag känner mig som den svagaste lilla människan någonsin, så att få läsa de här orden betyder oerhört mycket för mig. Tack <3
vinglamedvingar.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej