Idag vaknade jag och mådde lika dåligt som jag alltid gör. I sinnet rörde sig en skiftande gråskala som sedan skingrades av en galen regnbågsexplosion! Och just i den här stunden känner jag att INGENTING ÄR OMÖJLIGT! Och eftersom den här bloggen går i nattens skugga på grund av att livet är svårt för mig att leva så tänkte jag att jag måste passa på att skriva en liten lördagshälsning såhär när jag är så bubblande glad! Jag är oövervinnerlig just nu. Och mina drömmar är något av det viktigaste jag har. Och jag tänker se till att de blir verklighet! Jag hoppas att ni alla får en lika regnbågsglad lördag som jag har! Ta hand om er!
 
 
 
Mitt liv ska bli fantastiskt.
 
 
Jag ska vakna riktigt, riktigt tidigt i mitt hus. I mitt hus som ligger precis vid havet. Huset som ligger avskilt, utan någon granne. Somliga dagar tassar jag barfota över gräsmattan som smyckats med dagg. Och att få känna både gräset och daggen mot fötterna kommer få mig att stanna upp, sluta ögonen och bli hänförd av naturen, även om det bara rör sig om lite gräs och dagg. I handen håller jag en stor kopp med ekologiskt, nybryggt, väldoftande kaffe. Och så går jag in i det lilla söta huset som ligger under ett stort träd i min trädgård. Och där inne låter jag kreativiteten flöda. Sätter ord på känslor, skapar karaktärer och låter några av de vackraste ord jag vet dansa med varandra tills det blir något så pass fint att det måste skrivas ner.
 
 
Jag promenerar på stranden och sedan mediterar jag, gör ett yogapass och tar mig sedan ett dopp. Och det är ingen annan där. Jag är helt ensam och jag tycker att stunden är magisk.
 
 
 
 
Jag spenderar tid med mitt piano, låter fingrarna dansa över tangenterna och även om jag inte kombinerar tonerna till något bra så njuter jag av pianots vackra klanger. Och när pianots toner klingat ut byter jag ut det mot gitarrens harmoni. Det är alldeles lugnt och stilla. Sedan sätter jag mig med cellon, sluter ögonen och känner hur stråkarna når in i mitt inre. Berör mig. Tilltalar all sorg jag bär på, all glädje, all lycka och allt vemod.
 
 
 
Sedan går jag ut i skogen som ligger bakom mitt hus. Och där springer jag. Jag springer fort. Jag springer långt. Och jag känner mig stark. Och efter att jag sprungit så styrketränar jag. Och jag blir starkare för varje gång.
 
 
På eftermiddagen tar jag danslektioner. Eller sånglektioner. Eller så övar jag på handstående. Svingar mig i trapetserna. Gör par- eller trippelakrobatik.
 
 
 
 
 
Om kvällarna tar jag på mig fina strumpor, dricker jag te gjort på ekologiska örter och sitter hopkurad framför en brasa och läser böcker. Och när jag sluter ögonen på kvällen så somnar jag med ett leende.
 
 
Så kanske det ser ut under några månader. Sedan byts lugna dagar ut mot hektiska repetitioner. Dagarna är fulla av sång, dans, teater och karaktärsarbeten. Och jag njuter. Älskar att vara just precis där. Och efter intensiva repetitionsarbeten så kommer premiären. Och sedan följer en lång period av föreställningar.
 
 
 
 
Under den här tiden sover jag ut om morgnarna. Mediterar mycket. Promenerar på stranden och i skogen. Utövar yoga. Spenderar tid med mina instrument och med mina texter. Men är noga med att vara utvilad inför varje föreställning.
 
 
När en föreställningsperiod är över jobbar jag mer intensivt med mina låtar. Tills det är klart för inspelning i studion. Och sedan finns det tid för film. Både framför och bakom kameran.
 
 
Det här är precis vad jag drömmer om. Det här är vad mitt liv borde bestå av. Det här är allt jag vill. Det här är vad jag måste få göra. Det här är mina hjärtslag, det här är mina andetag. Det här är mitt liv. Det ska bli såhär. Det ska bli fantastiskt.
 
 
Jag vill komma vidare i livet nu. Jag är rädd för mitt stillastående liv eftersom mitt hjärta fortsätter att slå. Och jag fortsätter att åldras. Åren går. Tänk så mycket jag hade kunnat få uppleva under dessa fyra år som gått förlorade. Så många minnen jag hade kunnat bära på nu. Det handlar om fyra år jag aldrig någonsin kommer få tillbaka. Aldrig någonsin. Och jag kan inte fortsätta förlora år såhär.
 
 
Jag vet att jag inte blir lyckliga av att tänka såhär. Jag vet att det bara medför en enorm stress som inte är bra för mig. Men jag måste få tänka de här tankarna. För det handlar om livet. Det enda liv jag någonsin kommer ha. Är det då inte relevant att drabbas av panik när man inser att man förlorar år till ingen nytta? Och är det inte relevant att vara livrädd för att fortsätta förlora år tills jag plötsligt en dag är hundra år slutligen dör? Då fick jag aldrig någon chans att leva.
 
 
Blir jag frisk en dag, eller tillräckligt frisk för att kunna återgå till det liv jag vill ha även om sjukdomarna fortsätter medföra komplikationer, så kanske jag kommer vara tacksam över detta helvete. För klarar jag en dag av att stå på benen igen eller klarar av att sjunga utan att bli fullständigt utmattad efter en halv sång så kommer jag tycka att det varit värt allt elände.
 
 
För får jag återgå till livet så kommer jag leva på ett helt annat sätt. Jag kommer ta hand om mig själv och jag kommer glädjas åt livet. Jag kommer uppskatta det lilla och jag kommer leva varje dag fullt ut.
 
 
För har man blivit prövad av sjukdom såhär pass mycket så vet man vad som är viktigt här i livet. Blir jag frisk så kan jag acceptera mina förlorade liv, för det liv jag kommer skapa åt mig själv kommer bli så mycket bättre än det liv jag skulle haft om jag inte blivit sjuk.
 
 
Men då måste jag bli frisk snart. Dröjer det väldigt länge tills jag blir frisk kan jag inte känna tacksamhet. Då kommer jag ha gått under för längesedan och jag vet inte om jag kan hitta tillbaka till ytan.
 
 
Men några år i helvetet för att få ett betydligt bättre liv än om jag inte tvingats genomgå det här kan jag acceptera. Det kan jag faktiskt. Så jag försöker tänka att det finns någon mening med det här. Det ger lidandet betydelse. Det blir meningsfullt.