Det finns ingen evighet, det måste hon intala sig själv. För skulle evigheten finnas skulle hon aldrig, aldrig stå ut.
1kommentarerSå fick jag komma hem från sjukhuset till slut. Äntligen. Här är jag trygg. Jag har möjlighet att andas ut lite grann. Och framförallt så har jag mitt älskade lilla Guldhjärta här. Och jag får vara ensam. Ifred. Så som jag tycker om att ha det. Ingen nattpersonal som väcker en när man precis har somnat bara för att de ska säga hej. Ingen som kommer in mitt i natten för att ta blodprov. Och ingen som kommer in tidigt på morgonen i det mörka rummet när man sover och tänder en stark lampa rakt i ansiktet på en för att de ska mäta blodtrycket och ta temperaturen.
Jag försöker tänka att det bara är natt. En lång natt som varar mycket längre än vanliga nätter. En natt som känns evig. Men nätterna är inte eviga, de försvinner och solen går upp. Och jag försöker tänka att någon gång ska väl solen gå upp i mitt liv också?
1 kommentarer
Maria
04 Feb 2015 09:15
Välkommen hem! Förstår att det är skönt att få lugn och ro. Har du fått några besked eller klarhet om dina sjukdomar eller blev det bara ännu fler frågetecken?
/Maria
Kommentera