Jag har suttit i solen idag. Kämpande mot trötthet och huvudvärk satt jag i solen och försökte skriva något vackert. Men i ett tungt huvud har orden svårt för att samarbeta. Bokstäver kolliderar och meningar tar död på varandra. Men jag vägrade ge upp. Jag skapade meningar, odugliga och inte alls så som jag ville ha dem. De var inte värda att behålla.

Jag vet att kreativiteten och inspirationen tillfälligt kan försvinna, att den inte alltid lyder viljan. Men nu berodde det mest på att tröttheten och huvudvärken kvävde mig. Och det är inget tillfälligt, det är för alltid. Evigt.
 

Så ska jag inte få möjlighet att prestera något mer i livet? Är min tid på scenen redan förbi? Är det nu jag ska släppa ifrån mig drömmarna och se dem segla iväg och uppfyllas av andra i min närhet? Men jag måste också få göra något av mitt liv. Det kan inte vara slut vid 25-års ålder!

Det är svårt att tygla stressen, rädslan och ångesten. Vänner går vidare i livet, lever i rasande fart och hinner knappt med sig själva för att de verkligen upplever saker. Jag kommer aldrig kunna göra lika mycket som de gör. Och det kanske inte är målet med livet, att göra samma saker som de gör. Men jag vill åtminstone kunna göra någonting utan att kroppen skriker av överansträngning. Jag vill kunna ta mig upp ur sängen utan att det ska göra ont överallt. Jag vill kunna duscha, laga mat och orka borsta tänderna utan att få kramp. Om jag inte kan göra vanliga vardagssysslor hur ska jag då kunna göra saker som verkligen betyder något för livet? Hur ska jag orka göra saker som verkligen håller mig vid liv?
 


Jag trivs inte med att vara en åskådare. Jag hade storslagna drömmar och hade precis fått bekräftat för mig att min talang duger för musikalvärlden. Jag kan inte släppa de drömmarna. Hela jag består av de drömmarna!

Jag sörjer livet så oerhört mycket. Det har blivit ett alldeles för stort tomrum som jag kämpar med att fylla. Men när man knappt inte ens orkar vara är det svårt.

Men jag kämpar. Jag kämpar och försöker och jag ger inte upp. Jag ska skapa något och sedan ska jag framföra det. Det är därför jag finns till!
Det är en mörk måndag morgon, men fåglarna sjunger i alla fall. Ljuset kommer en timme senare än vanligt. Som "morgonpigg" älskar jag tidiga och ljusa morgnar, men vad gör det att ljuset kommer senare, ljust blir det ju hur som helst, oavsett tid.

Det där med att kalla mig själv för morgonpigg känns som en stor lögn. Jag är ju aldrig pigg, men jag njuter verkligen av tidiga morgnar och går därför gärna upp tidigt, även om jag är oerhört trött.

Annat var det året innan jag blev sjuk. Då var jag nästan redan på väg ut när väckarklockan väl ringde. Sen spenderade jag två timmar med att springa, styrketräna och stretcha. Underbart! Jag önskar att det kunde få vara så nu också.

Men om jag inte kan träna om morgonen kan jag i alla fall gå upp tidigt för att se hur det ljusnar och lyssna på fåglarna. Det är också ganska trevligt!
 
 
 
 
 
 
Igår var det "teaterns dag". En dag fylld med kulturella påhitt från morgon till kväll. Och jag som är halvutbildad musikalartist (var ju tvungen att avsluta musikalutbildningen eftersom jag blev sjuk) ville inte stanna hemma.
 
 

Dagen började med mycket huvudvärk, trötthet och kramper kring nacken. Lite muskelavslappnande underlättade så jag tog mig själv i kragen och släpade mig iväg till den första föreställningen. Det var en barnföreställning för de allra minsta. LillaLiten som är ett år njöt i fulla drag och hade hur roligt som helst. Underbart att se!

Vi begav oss sedan vidare till en öppen repetition och där bröt helvetet loss i min kropp. Halsen började svida riktigt ordentligt, jag kallsvettades, blev febrig, värken i kroppen ökade och så var det huvudvärken. Denna evigt envisa huvudvärk grabbade tag i mig och slog omkull mig så hårt den bara kunde. Jag genomled timmen inne på teatern men var sedan tvungen att bege mig hemåt. Jag vinglade mig fram till bussen, nervös över hur berusad jag måste sett ut. Väl på bussen satte kramperna igång riktigt, riktigt ordentligt. Det var axlarna, nacken och käkarna. Jag tror även det var någon form av migrän som bröt ut mitt i den vanliga huvudvärken.
 
 


När jag väl kom hem tryckte jag i mig citodon, drog för gardinerna och sjönk utmattad ner i soffan där jag stannade resten av dagen och kvällen.