Idag är det nyårsafton. Och jag har all anledning att fira att det här värdelösa året är över. Jag borde stå under natthimlen och skåla in det nya året. Tjugohundrafemton. Ett år där jag ska söka all möjlig hjälp som finns att få. Prova varenda alternativa behandling som finns. Slita som ett djur för att förbättra min hälsa. Så att tjugohundrasexton blir året då jag äntligen får livet tillbaka. Och sedan kan alla mina drömmar börja formas till verklighet. Till mitt liv. För vi får bara ett och det är inte meningen att det inte ska levas.
 
 
Det ska bli riktigt skönt att göra sig av med tjugohundrafjorton. Det har varit ett år där jag ständig sjunkit djupare och djupare. Stunder har funnits då solen lyckats leta sig ner på havsdjupet, men det har inte varit tillräckligt för att rädda livet på mig. Jag har försämrats kraftigt i mina sjukdomar. Står helt utan liv. Om med alla vackra drömmar bultande i bröstet. Drömmar som bara önskar att de ska få en chans att vara mer än bara just en dröm.
 
 
Jag är så redo för ett nytt år. Det känns så befriande på något sätt. Jag är redo att slåss, kämpa, skrika, slita och våga. Jag är beredd att förändra sådant som behöver förändras. För nu jävlar ska jag få mitt liv tillbaka!
 
 
Det här livet är det enda vi har. Det enda. Våra liv är en sekund i evigheten. Och den sekunden ska inte få passera utan att ha upplevts. Mitt liv just nu är som en repetition av döden. Jag bara ligger här och tiden går. Jag tänker inte leva som död. Jag tänker leva som om jag var vid liv. Men först måste jag bli vid liv. Men det är det jag ska fokusera på nu under tjugohundrafemton. Att bli vid liv.
 
 
Det ska bli så jävla bra. Mitt liv ska bli fantastiskt. Och jag ska leva, varenda sekund av mitt liv ska jag leva.
 
 
Gott nytt år alla fina läsare, är så glad att ni kikar in här och läser och kommenterar, tack för det.
Den förbannade halsen har hållit mig vaken sedan tolv inatt. Så nu är det bra svårt att hålla sig vaken. Men jag vill inte sova just nu för det här är den bästa stunden på hela dagen. Den vill jag inte sova bort. Så jag hinkar kaffe och spärrar upp ögonen så mycket det går. Men med tanke på hur enormt sömnig jag är så tror jag att jag somnar snart ändå, vare sig jag vill det eller ej.
 
 
Min farmor och farfar har bjudit hem familjen på lutfisk idag. För mig blir det givetvis ingen lutfisk, jag är emot djurplågeri. Och att äta djur är ju att bidra till att djuren plågas och lider. (Jag har så mycket att skriva om det där med djurrätt och djurplågeri, men nu handlar ju inte bloggen om detta. Men då jag tycker det är så vansinnigt, jävla vidrigt med utnyttjande av stackars djur och hela köttindustrin och människors oförmåga att känna empati för extremt plågade djur så bara måste jag få uttrycka mig då och då. Man kan inte kalla sig djurvän och motståndare till djurplågeri och samtidigt trycka i sig döda djur som lidit enormt mycket för att hamna på en jävla tallrik! Det är som att säga att man är emot våld men flera gånger om dagen gå omkring och misshandla folk.)
 
 
Jag är i dåligt skick men det skulle vara skönt att få komma ut ur den här lägenheten för en stund. Det börjar bli ganska tröttsamt att ständigt befinna sig i sitt hem och aldrig få komma ut eller få miljöombyte. Men vad ska jag göra? Somliga människor har inte ens ett hem, så jag ska inte klaga.

Igår gick jag och la mig klockan sju, dock höll den dumma hostan mig vaken till tio. Jag låg i tre timmar och hostade och knep ihop ögonen, vände och vred på mig och försökte verkligen somna. Jag fick fyra timmars sömn innan jag vaknade klockan två av att det gjorde fruktansvärt ont i halsen och i öronen. Jag hoppades på att somna om fort, men det gick givetvis inte. Jag såg en stjärna utanför mitt fönster och jag följde dess färd över himlen i säkert en och en halv timme innan jag bestämde mig för att ge upp försöket att somna om. Jag bäddade då ner mig i soffan och satte igång min favoritserie. Det är tredje gången jag ser om den inom loppet av fem dagar. Den gör mig lugn, lycklig och sorgsen. Och den får mig att längta något otroligt efter att få skådespela igen.
 
 
Jag väntar besök idag. Hur det ska gå till vet jag inte, men jag har ingen lust att avboka heller. Mitt älskade Yrväder har varit i Palestina hela december för att jobba och snart åker hon till Liverpool och kommer inte hem förrän i april. Så det vore bra fint att se henne. Det går ju lika bra att umgås även om jag ligger nerbäddad.