Om elva dagar flyttar jag äntligen in på vårdavdelning 21 på Endokrinologiska kliniken. Professorn i Lund ringde några dagar innan julafton och sa att hon ville lägga in mig och jag blev så otroligt lättad av att höra det. När jag var hos professorn tog hon lite prover för att se ifall min kropp tagit upp kortisolet efter två doser under dagen. Det hade den. Men mina ACTH-nivåer är alldeles för låga och det verkar som att det är lite frågetecken kring varför varken hypofysen eller binjurarna producerar kortisol.
 
 
Professorns förhoppning om min inläggning är att olika läkare ska samarbeta. Att de ska bilda ett team och gemensamt komma fram till bästa behandlingen för mig. Och det låter också väldigt lovande. Man springer ju till olika läkare för olika saker. Får mediciner utskrivet från massa olika läkare. Och även om läkarna och apotekspersonalen säger att mina fjorton olika mediciner går ihop så tror jag inte ett dugg på dem. Det finns mycket pengar att hämta av sjuka människor som behöver medicin. Så fult, men sant.
 
 
Jag har länge önskat att de olika läkarna åtminstone kunde prata med varandra. När man har en patient som lider av så många komplicerade diagnoser så är det väldigt konstigt att man som läkare inte är intresserad av att se helheten.
 
 
Men förhoppningsvis blir det så nu. Och jag är så glad för att det här äntligen blir av. Jag har varit på akuten tre gånger med önskan om att bli inlagd, men icke. Men nu så. Äntligen! Och äntligen går det att se lite ljus långt, långt där borta i tunneln.

Klockan åtta gick bilen här ifrån och en timme senare satt jag i ett rum fullt med elrullstolar. Jag fick prova tre modeller och körde lite fram och tillbaka i rummet. Det var ett enkelt val, jag tog helt enkelt den som var mest bekväm, det är ju det viktigaste. När jag bestämt mig för min modell var det dags att testköra utomhus. Jag fick beröm för min styrning och det kändes riktigt skönt att kunna ta sig fram på egen hand efter att ha känt sig så besvärlig när jag blivit körd i Madame Rull.
 
 
Jag fick testa att köra nerför en brant backe, eftersom det är en backe ner till garaget där min elrullstol ska stå. Det var inte alls så läskigt som jag trodde det skulle vara. Uppför gick också bra. Sedan fick jag testa att köra ner för en liten kant också och sedan var jag nöjd med provkörningen. Vi gick igenom lite papper och andra viktigheter och sedan fick jag äntligen sätta mig i bilen igen och slumra till på vägen hem. Och när vi närmade oss hemmet började jag nästan gråta för att jag skulle vara tvungen att gå uppför trapporna för att komma hem. Trapporna som blir svårare och svårare att komma upp för för varje gång jag går i dem.
 
 
Jag slet av mig alla obekväma kläder och bäddade ner mig med värmefilten och satte igång min serie. Kort därefter somnade jag och sov i två timmar. Och när jag vaknade fortsatte jag som alla andra dagar att titta på serien och ha det väldigt tråkigt.
 
 
Idag är min plan att somna tidigt och sova hela natten lång. Jag tänker inte vakna halv tre av att benen är hysteriska eller för att något gör ont. För i morgonkväll ska jag på teater och det tänker jag se till att orka med!

Igår kände jag mig barnsligt häftig när jag gav mig själv min första B12-injektion. Det var över två år sedan provade jag B12-injektioner för första gången, men de hade ingen effekt på mig. Jag fick i efterhand reda på att det finns två olika sorters B12 och att den jag hade fått, Behepan, är lite billigare och svagare. Så nu är det alltså på tiden att prova Mekobalamin istället!
 
 
Då jag ska börja med att ta sprutan två gånger i veckan så kände jag att jag omöjligt orkar ta mig till vårdcentralen så ofta. Så min mamma tog sig dit så att en sköterska kunde lära min mamma hur man gör, så kunde hon i sin tur lära mig.
 
 
Och igår tog jag den första sprutan. Jag är full av hopp om att de här sprutorna ska kunna ge mig lite, lite av mitt liv tillbaka. Men samtidigt är jag realistiskt tråkig och tänker att det förmodligen inte kommer göra så stor skillnad. Men man måste ju prova, såklart!
B12-injektioner,