Hon vill bara vakna om dagarna är vackra. Ser hon inte solstrålarna dansa på fälten finner hon ingen anledning att andas. Om fåglarna inte är där finns hon inte heller. Och när hon är vaken om natten tar hon stjärnorna till tröst, försöker övertyga sig själv om att det är alla saknades själar som vakar, som väntar och som hjälper. Men hon vet inte vad hon ska tro.
 
 
Hon ser ingen skönhet i regnet eller mörka himlar. Det är som att hennes hjärta inte ens slår när världen inte är vacker. Hon blundar sig igenom höstar och vintrar men går sömnlös dag som natt. Men hela världen tror att hon sover.
 
 
Hon dansar på vattenytan när ingen ser. Hon låter själen föra. Lyssnar till sitt inre. Känner att hjärtat blivit svart och sörjer över vad livet har gjort med henne.
 
 
Hon vill bara vakna om dagarna är vackra men tänker från och med nu lära sig att älska regnet såsom hon älskar solen. Så hon går ut och låter regnet röra vid henne. Och det gör inte ont, regndropparna gör faktiskt inte ont.