Hon vill bara vakna om dagarna är vackra. Ser hon inte solstrålarna dansa på fälten finner hon ingen anledning att andas. Om fåglarna inte är där finns hon inte heller. Och när hon är vaken om natten tar hon stjärnorna till tröst, försöker övertyga sig själv om att det är alla saknades själar som vakar, som väntar och som hjälper. Men hon vet inte vad hon ska tro.
 
 
Hon ser ingen skönhet i regnet eller mörka himlar. Det är som att hennes hjärta inte ens slår när världen inte är vacker. Hon blundar sig igenom höstar och vintrar men går sömnlös dag som natt. Men hela världen tror att hon sover.
 
 
Hon dansar på vattenytan när ingen ser. Hon låter själen föra. Lyssnar till sitt inre. Känner att hjärtat blivit svart och sörjer över vad livet har gjort med henne.
 
 
Hon vill bara vakna om dagarna är vackra men tänker från och med nu lära sig att älska regnet såsom hon älskar solen. Så hon går ut och låter regnet röra vid henne. Och det gör inte ont, regndropparna gör faktiskt inte ont.

Vila rösten, den kommer finnas kvar när du orkar sjunga igen.
Det finns ett eko som dröjer sig kvar för att påminna dig om livet.
Vi rör oss på snåriga vägar för vi har inte riktigt hittat de stigar
där man tar sig fram utan att bli sårad.
Och det är så svårt att leva.
Men din själ är en sådan som brinner, så du får inte slockna.
Mitt varande befriar ingenting men kanske kan jag klä livet i drömmar som lindrar.
Och även om ingen av oss orkar leva just idag kan vi, medan vi väntar,
alltid se tillbaka på solskensdagar av ljuv eufori.
Och det ska vi få uppleva igen, vi måste bara härda ut lite till.
Vi strävar efter stjärnorna och vid nästa stjärnfall kommer din önskan att slå in.
Min hand är tom för den väntar på dig.
Om det finns någonting jag kan göra så gör jag allt.

 
 
 
Så fallerar världen, men fåglarna fortsätter att sjunga.
Det kanske är en tröst nu när jag inser hur mycket skada jag egentligen tagit.
 
 
Som jag har älskat och längtat livet,
så mycket att det enda sättet att förhålla sig till lidandet har varit genom förnekelse.
Men förnekelsen krackelerar och verklighetens bestämda steg gör att marken skälver.
Sanningen anfaller mig, törstar efter mina tårar.
Beslutsam om att döma mig till livslånga plågor.
 
 
Så här står jag nu, oförmögen att försvara mig.
Solen går snart ner och mitt hopp går samma väg.
Jag kan inte längre gå till framtiden för att se hur bra den skulle bli.
Framtiden finns inte ens med i mitt blickfång längre.
 
 
Inga ängar där jag springer barfota och lever. 
Solen borde skina.
Nu är det som om våren aldrig funnits.
 
 
Och jag upphör att finnas just nu.
Men så sätter sig en solstråle på min axel och når rakt in i hjärtat.
Kanske kan jag njuta av den blå himlen trots att jag berövats på livet.
Skratten fångar tårarna innan de tar mark och det går att behålla glädjen även om jag måste sörja ibland.
 
 
Jag har fallit från höga drömmar och nu vaknar verkligheten till liv.
Den är inte lika vacker som drömmarna men jag måste överleva, främst om nätterna.
Så långsamt släpper jag nu taget och lär mig leva på nytt.
Jag tror att det ska gå.
Fåglarna sjunger ju trots allt.