Idag vaknade jag och mådde lika dåligt som jag alltid gör. I sinnet rörde sig en skiftande gråskala som sedan skingrades av en galen regnbågsexplosion! Och just i den här stunden känner jag att INGENTING ÄR OMÖJLIGT! Och eftersom den här bloggen går i nattens skugga på grund av att livet är svårt för mig att leva så tänkte jag att jag måste passa på att skriva en liten lördagshälsning såhär när jag är så bubblande glad! Jag är oövervinnerlig just nu. Och mina drömmar är något av det viktigaste jag har. Och jag tänker se till att de blir verklighet! Jag hoppas att ni alla får en lika regnbågsglad lördag som jag har! Ta hand om er!
 
 
 
Mitt liv ska bli fantastiskt.
 
 
Jag ska vakna riktigt, riktigt tidigt i mitt hus. I mitt hus som ligger precis vid havet. Huset som ligger avskilt, utan någon granne. Somliga dagar tassar jag barfota över gräsmattan som smyckats med dagg. Och att få känna både gräset och daggen mot fötterna kommer få mig att stanna upp, sluta ögonen och bli hänförd av naturen, även om det bara rör sig om lite gräs och dagg. I handen håller jag en stor kopp med ekologiskt, nybryggt, väldoftande kaffe. Och så går jag in i det lilla söta huset som ligger under ett stort träd i min trädgård. Och där inne låter jag kreativiteten flöda. Sätter ord på känslor, skapar karaktärer och låter några av de vackraste ord jag vet dansa med varandra tills det blir något så pass fint att det måste skrivas ner.
 
 
Jag promenerar på stranden och sedan mediterar jag, gör ett yogapass och tar mig sedan ett dopp. Och det är ingen annan där. Jag är helt ensam och jag tycker att stunden är magisk.
 
 
 
 
Jag spenderar tid med mitt piano, låter fingrarna dansa över tangenterna och även om jag inte kombinerar tonerna till något bra så njuter jag av pianots vackra klanger. Och när pianots toner klingat ut byter jag ut det mot gitarrens harmoni. Det är alldeles lugnt och stilla. Sedan sätter jag mig med cellon, sluter ögonen och känner hur stråkarna når in i mitt inre. Berör mig. Tilltalar all sorg jag bär på, all glädje, all lycka och allt vemod.
 
 
 
Sedan går jag ut i skogen som ligger bakom mitt hus. Och där springer jag. Jag springer fort. Jag springer långt. Och jag känner mig stark. Och efter att jag sprungit så styrketränar jag. Och jag blir starkare för varje gång.
 
 
På eftermiddagen tar jag danslektioner. Eller sånglektioner. Eller så övar jag på handstående. Svingar mig i trapetserna. Gör par- eller trippelakrobatik.
 
 
 
 
 
Om kvällarna tar jag på mig fina strumpor, dricker jag te gjort på ekologiska örter och sitter hopkurad framför en brasa och läser böcker. Och när jag sluter ögonen på kvällen så somnar jag med ett leende.
 
 
Så kanske det ser ut under några månader. Sedan byts lugna dagar ut mot hektiska repetitioner. Dagarna är fulla av sång, dans, teater och karaktärsarbeten. Och jag njuter. Älskar att vara just precis där. Och efter intensiva repetitionsarbeten så kommer premiären. Och sedan följer en lång period av föreställningar.
 
 
 
 
Under den här tiden sover jag ut om morgnarna. Mediterar mycket. Promenerar på stranden och i skogen. Utövar yoga. Spenderar tid med mina instrument och med mina texter. Men är noga med att vara utvilad inför varje föreställning.
 
 
När en föreställningsperiod är över jobbar jag mer intensivt med mina låtar. Tills det är klart för inspelning i studion. Och sedan finns det tid för film. Både framför och bakom kameran.
 
 
Det här är precis vad jag drömmer om. Det här är vad mitt liv borde bestå av. Det här är allt jag vill. Det här är vad jag måste få göra. Det här är mina hjärtslag, det här är mina andetag. Det här är mitt liv. Det ska bli såhär. Det ska bli fantastiskt.
 
 
Somliga dagar är jag skör som glas och verkligheten vet hur den ska bära sig åt för att rasera mina drömmar, krossa mitt hjärta och stjäla all kreativitet ur min själ. Och det gör ont att verkligheten är så eländig att enda sättet för att orka överleva är att fly. In i dagdrömmar, in i mörkret bakom stängda ögonlock och in i sömnen. Det är en ständig kamp att dagligen behöva övertala sig själv att orka lite till. Att ständigt tvingas tro på lögnen om att morgondagen kommer vara annorlunda trots att du längst där inne vet att den kommer bara lika svår som alla andra dagar, kanske till och med svårare. Jag känner vinden av åren som rusar förbi mig.
 
 
Och så har vi sjukdomarnas ständiga väsande. Dess sylvassa ord som ristar sina lögner i mitt hopp. Det lilla hopp jag jag hade har jag inte längre någon makt över. Och jag börjar tro att att livet aldrig kommer komma tillbaka till mig. Och jag är rädd. Rädd för att ha en kropp som känns mer död än levande men samtidigt ha en själ som längtar livet mer än något annat.
 
 
Somliga dagar är jag skör som glas och andra dagar finns jag inte ens. Men jag vet att bortom allt elände finns det årstider som skiftar, stjärnor som faller och vågor som slår. Och jag måste föreställa mig att jag kommer vara där när vårens första blomma slår ut. Föreställa mig stå i natten under ett stjärnfall och leta efter önskningar i bröstet, men inse att jag har allt jag vill ha. Och så har vi vågorna. Jag ska dansa på horisontens linje och det ska inte finnas ett enda spår av sjukdom kvar i min kropp.
 
 
Må hända att jag är skör som glas, men så länge jag kan tvinga verkligheten att vara varsam med mig så försöker jag uppskatta glasets skönhet. Ni skulle se hur jag reflekterar solen. Då glömmer man allt. Och allt är så bra som det någonsin kan bli.