Det är måndag, det är kväll och det regnar. Och imorgon har jag varit här på sjukhuset i en vecka. Jag har ont, mer ont än på länge. Mitt mående pendlar kraftigt och det kan handla om sekunder.  Jag har väldigt mycket att skriva, så mycket att jag inte vet om jag orkar återberätta allting. Inte idag i alla fall. Kanske orkar jag skriva mer imorgon.
 
 
Jag ska vara glad och tacksam att jag äntligen är här. Men jag längtar ändå hem. Något otroligt. Men här finns åtminstone vänliga själar och det är jag glad över. Och jag får försöka tänka att den här tiden på sjukhuset kanske kommer leda till ett friskare jag. Jag hoppas. Eller jag försöker hoppas. Försöker mota bort hopplösheten. För hopplöshet är farligt, det kan få hjärtat att sluta slå. Så jag kämpar med hoppet. Man måste det.

Somliga dagar är jag skör som glas och verkligheten vet hur den ska bära sig åt för att rasera mina drömmar, krossa mitt hjärta och stjäla all kreativitet ur min själ. Och det gör ont att verkligheten är så eländig att enda sättet för att orka överleva är att fly. In i dagdrömmar, in i mörkret bakom stängda ögonlock och in i sömnen. Det är en ständig kamp att dagligen behöva övertala sig själv att orka lite till. Att ständigt tvingas tro på lögnen om att morgondagen kommer vara annorlunda trots att du längst där inne vet att den kommer bara lika svår som alla andra dagar, kanske till och med svårare. Jag känner vinden av åren som rusar förbi mig.
 
 
Och så har vi sjukdomarnas ständiga väsande. Dess sylvassa ord som ristar sina lögner i mitt hopp. Det lilla hopp jag jag hade har jag inte längre någon makt över. Och jag börjar tro att att livet aldrig kommer komma tillbaka till mig. Och jag är rädd. Rädd för att ha en kropp som känns mer död än levande men samtidigt ha en själ som längtar livet mer än något annat.
 
 
Somliga dagar är jag skör som glas och andra dagar finns jag inte ens. Men jag vet att bortom allt elände finns det årstider som skiftar, stjärnor som faller och vågor som slår. Och jag måste föreställa mig att jag kommer vara där när vårens första blomma slår ut. Föreställa mig stå i natten under ett stjärnfall och leta efter önskningar i bröstet, men inse att jag har allt jag vill ha. Och så har vi vågorna. Jag ska dansa på horisontens linje och det ska inte finnas ett enda spår av sjukdom kvar i min kropp.
 
 
Må hända att jag är skör som glas, men så länge jag kan tvinga verkligheten att vara varsam med mig så försöker jag uppskatta glasets skönhet. Ni skulle se hur jag reflekterar solen. Då glömmer man allt. Och allt är så bra som det någonsin kan bli.
Tio över tolv imorgon hämtar sjuktaxin upp mig imorgon och klockan ett blir jag inskriven på sjukhuset. Jag har ingen aning om vad som ska hända där. Jag vet inte vilka undersökningar de kommer göra. Vet inte ifall det kommer skrivas in en ny diagnos i min journal. Vet inte hur många läkare som kommer ta hand om mig. Och jag vet inte alls hur länge jag kommer vara kvar där.
 
 
Jag är rädd att de inte ska tro på att ME existerar. Jag är rädd att de ska se mig som en lat människa som inte orkar träna. Och jag är rädd att de ska tvinga mig till mer fysisk aktivitet än jag klarar av. Jag är inte rädd för att få ont av den fysiska aktiviteten och jag är inte heller rädd för utmattningen och sjukdomssymptomen som kommer över mig. Jag är rädd för att bli permanent försämrad. Att jag ska ta i för mycket så att jag försämras för alltid. För blir jag mer sjuk än vad jag är nu så tänker jag sätta mig i ett hörn någonstans och sluta existera. Men jag tar med mig artiklar och forskning om träning vid ME så jag kan ge det till läkarna och sjukgymnasterna. Förhoppningsvis tror de på det som står... Men jag hoppas på att få några övningar av sjukgymnasten. Övningar som hjälper mig och som inte bryter ner mig.
 
 
Klockan är mycket. Den är snart halv tio och det är galet sent för någon som somnar halv sju, sju om kvällarna. Men adrenalinet som uppstått på grund av nervositet för morgondagen håller mig vaken trots mina sömntabletter. Men det är nog dags att släcka lampan nu. Imorgon måste jag orka packa och få håret tvättat. Så jag får göra ett försök.