När jag publicerade inlägget om acceptans igår så var jag så hemskt trött att jag glömde bort några rader som jag tänkt trycka in någonstans.

Nämligen:

Om man har en sjukdom som man inte lider så väldigt mycket av eller kanske är äldre och det är mer naturligt med sjukdom så förstår jag det där med att acceptans är viktigt. Har man mindre svåra sjukdomar som egentligen inte påverkar livet särskilt mycket, men som kanske komplicerar till saker och ting ibland, då tror jag på acceptans. Men det är en helt annan sak att acceptera en sjukdom där man ändå kan studera, jobba, skaffa barn, resa, uppfylla sina drömmar och ha ett liv, i jämförelse med att ha sjukdomar som så totalt ödelägger ens liv och tar ifrån en allt.

Det är egentligen inte sjukdomarna i sig jag inte kan acceptera, det är att jag inte har någon som helst möjlighet att leva som jag vägrar förlika mig med min livssituation.
 
 
Acceptera. Detta ord som läkarna och så många andra är så glada i att säga. Jag försöker att vifta bort irritationen som uppstår när detta ord dyker upp, men inom mig växer en vrede och en ilska fram. Och mitt inre raseras, för när någon pratar om acceptans är det som att de poängterar för mig att mitt liv är över, helt och hållet. Och allt för ett dumt litet ord som de bara måste kasta över mig. Acceptera. Ett ord som jag avskyr något fruktansvärt.
 
 
 I svenska akademiens ordlista så står det att "acceptera" betyder godta och godkänna. Slår man samma ord i ett synonymlexikon får du bland annat upp det här: säga ja till, gå med på, finna sig i och nöja sig med.
 
 
Jag godtar inte att vara mer död än levande. Jag godkänner inte min livssituation. Jag säger inte ja till mina sjukdomar. Jag går inte med på att jag inte har ett liv längre. Jag finner mig inte i att livet är över. Och jag nöjer mig inte med att ligga i en soffa eller i en säng dygnet runt för resten av livet.
 
 
Ska jag bara luta mig tillbaka och ge upp och tänka att det inte finns något mer att göra? Ska jag ge upp utan att ens försöka!? Borde man inte prova varenda förbannade behandling, både i Sverige och utomlands för att bli bättre innan man inser att det är kört och DÅ acceptera detta helvete till liv?
 
 
Om jag accepterar det här livet så sviker jag mig själv. För mig betyder acceptans att man förlikar sig med sin situation och inte förväntar sig att någonting ska förändras. Varför vill alla att jag ska vara inställd på att livet kommer vara såhär nu? Jag har inte provat alla behandlingar som finns där ute. Det finns mängder av alternativa behandlingar att prova. Jag hyser för stor kärlek för livet för att låta det vara så som det är nu. Jag är skyldig mig själv att fortsätta kämpa. Om jag accepterar vad sjukdomarna gör mot mig så förminskar jag mitt eget värde.
 
 
Det är därför jag avskyr ordet. För om jag accepterar mina sjukdomar, min livssituation och min avsaknad av en framtid så är det som att jag ger upp. Som att jag säger att jag är värd att leva i ett helvete. Att jag inte är värd ett riktigt liv. Som att jag bara står där medan sjukdomarna misshandlar mig, hånar mig och skrattar åt mig och jag bara står där och ler och säger att det gör ingenting, jag vet att ni måste göra såhär mot mig, det är helt okej för jag har accepterat att det är så. För mig innebär acceptans att man slutar kämpa, nöjer sig med sitt miserabla liv och slutar söka efter hjälp. Som att jag slutar tro på livet.
 
 
När de säger åt mig att acceptera min situation så är det som att de säger att det inte finns något hopp längre. De säger att jag aldrig kommer bli bättre eller bra, så det är inte lönt att sträva och kämpa efter lindring och bot. Det är bara att acceptera att jag fick leva i 21 år, sedan tog det slut. Och resten av ditt liv ska du lida och du kommer aldrig mer att leva.

Mitt liv ska bli fantastiskt.
 
 
Jag ska vakna riktigt, riktigt tidigt i mitt hus. I mitt hus som ligger precis vid havet. Huset som ligger avskilt, utan någon granne. Somliga dagar tassar jag barfota över gräsmattan som smyckats med dagg. Och att få känna både gräset och daggen mot fötterna kommer få mig att stanna upp, sluta ögonen och bli hänförd av naturen, även om det bara rör sig om lite gräs och dagg. I handen håller jag en stor kopp med ekologiskt, nybryggt, väldoftande kaffe. Och så går jag in i det lilla söta huset som ligger under ett stort träd i min trädgård. Och där inne låter jag kreativiteten flöda. Sätter ord på känslor, skapar karaktärer och låter några av de vackraste ord jag vet dansa med varandra tills det blir något så pass fint att det måste skrivas ner.
 
 
Jag promenerar på stranden och sedan mediterar jag, gör ett yogapass och tar mig sedan ett dopp. Och det är ingen annan där. Jag är helt ensam och jag tycker att stunden är magisk.
 
 
 
 
Jag spenderar tid med mitt piano, låter fingrarna dansa över tangenterna och även om jag inte kombinerar tonerna till något bra så njuter jag av pianots vackra klanger. Och när pianots toner klingat ut byter jag ut det mot gitarrens harmoni. Det är alldeles lugnt och stilla. Sedan sätter jag mig med cellon, sluter ögonen och känner hur stråkarna når in i mitt inre. Berör mig. Tilltalar all sorg jag bär på, all glädje, all lycka och allt vemod.
 
 
 
Sedan går jag ut i skogen som ligger bakom mitt hus. Och där springer jag. Jag springer fort. Jag springer långt. Och jag känner mig stark. Och efter att jag sprungit så styrketränar jag. Och jag blir starkare för varje gång.
 
 
På eftermiddagen tar jag danslektioner. Eller sånglektioner. Eller så övar jag på handstående. Svingar mig i trapetserna. Gör par- eller trippelakrobatik.
 
 
 
 
 
Om kvällarna tar jag på mig fina strumpor, dricker jag te gjort på ekologiska örter och sitter hopkurad framför en brasa och läser böcker. Och när jag sluter ögonen på kvällen så somnar jag med ett leende.
 
 
Så kanske det ser ut under några månader. Sedan byts lugna dagar ut mot hektiska repetitioner. Dagarna är fulla av sång, dans, teater och karaktärsarbeten. Och jag njuter. Älskar att vara just precis där. Och efter intensiva repetitionsarbeten så kommer premiären. Och sedan följer en lång period av föreställningar.
 
 
 
 
Under den här tiden sover jag ut om morgnarna. Mediterar mycket. Promenerar på stranden och i skogen. Utövar yoga. Spenderar tid med mina instrument och med mina texter. Men är noga med att vara utvilad inför varje föreställning.
 
 
När en föreställningsperiod är över jobbar jag mer intensivt med mina låtar. Tills det är klart för inspelning i studion. Och sedan finns det tid för film. Både framför och bakom kameran.
 
 
Det här är precis vad jag drömmer om. Det här är vad mitt liv borde bestå av. Det här är allt jag vill. Det här är vad jag måste få göra. Det här är mina hjärtslag, det här är mina andetag. Det här är mitt liv. Det ska bli såhär. Det ska bli fantastiskt.