När jag publicerade inlägget om acceptans igår så var jag så hemskt trött att jag glömde bort några rader som jag tänkt trycka in någonstans.

Nämligen:

Om man har en sjukdom som man inte lider så väldigt mycket av eller kanske är äldre och det är mer naturligt med sjukdom så förstår jag det där med att acceptans är viktigt. Har man mindre svåra sjukdomar som egentligen inte påverkar livet särskilt mycket, men som kanske komplicerar till saker och ting ibland, då tror jag på acceptans. Men det är en helt annan sak att acceptera en sjukdom där man ändå kan studera, jobba, skaffa barn, resa, uppfylla sina drömmar och ha ett liv, i jämförelse med att ha sjukdomar som så totalt ödelägger ens liv och tar ifrån en allt.

Det är egentligen inte sjukdomarna i sig jag inte kan acceptera, det är att jag inte har någon som helst möjlighet att leva som jag vägrar förlika mig med min livssituation.
 
 

Kommentera

Publiceras ej