Dagarna fortsatte gå på sjukhuset. Jag kom in i rutinerna och lärde känna personalen. Jag fick meddelat av läkaren att mina levervärden hade börjat minska och eftersom jag hade så stora problem med mina muskler i nacken så fick jag lov att ta en Paraflex på morgonen och en på kvällen. Före borttagning av mediciner åt jag mellan sex-åtta Paraflex om dagen. Men att få ta två tabletter istället för ingen är bättre än ingenting.
 
 
I början av min tid på sjukhuset fick jag träffa en dietist. Jag är inte mycket för dietister eftersom de antagligen inte får säga något annat än det livsmedelsverket rekommenderar. Lightprodukter som är fulla av kemikalier och annat skit, väldigt hälsosamt, väldigt.. Att jag var vegan rynkade hon lite på näsan åt. Ledsen Fru Dietist, jag äter inte djur som plågats hela sitt korta liv och sedan dödas på de mest vidriga sätten. Jag dricker inte mjölk eller äter mjölkprodukter från en stackars ko som står bunden fem år av sitt liv. Som står så trångt att det inte finns en chans för henne att vända sig om eller klia sig själv. Som insemineras alldeles för ofta för att föda så många kalvar som möjligt, för det är ju då hon får mjölk. Sedan skiljer de på kalven och mamman direkt efter födseln eller efter någon dag vilket stressar både kalven och kon. Är kalven en hane så tar de död på honom, för han kan ju inte producera mjölk. Och efter fem år är den stackars kon så utsliten att hon är en förbrukningsvara och hej och hå så får hon dö. (Fy fan i helvete vad jag AVSKYR denna jävla, äckliga, vidriga industri! Jag är SÅ förbannat glad att jag inte bidrar till fortsatt djurplågeri. Hur kan man!? Och oj vad jag önskar att fler människor kunde vara emot djurplågeri.) Som jag väntade mig hade jag mycket bättre koll på vad som är nyttigt och olika näringsämnen. Så det där mötet gav absolut ingenting.
 
 
Jag fick även träffa en sjukgymnast och jag berättade om mina problem med nacken. Att vad jag än gör så skapar det muskelknutor, kramper, svullnader och inflammationer. Det räcker med att jag borstar tänderna så kan det skapa kaos i mina muskler. Hon sa att jag kunde rulla på axlarna, men nej, det ger kramp direkt. Jag fick en liten rörelse för nacken, men hon visste inget om varken EDS eller ME. Och har man en så pass överrörlig nacke som jag har så ska man gärna veta vad man gör med sin patient. Hon pratade om att successivt öka träningen. En del träning vet jag är viktig men jag berättade för henne att det är farligt att gång på gång överanstränga sig när man har ME, att man måste vara försiktig. Att det finns risk för en permanent försämring. Hon menade att om jag INTE börjar träna så kommer jag aldrig bli frisk. Det är lite frustrerande att alltid stämplas som lat av människor som inte kan någonting om ME. Jag vill mer än gärna sätta igång att träna, men försöka själv träna när du känner dig magsjuk och febrig och har en hemskt plågsam huvudvärk dygnet runt.

Kommentera

Publiceras ej