Jag vill gärna rikta ett stort tack till era fina kommentarer. Ibland vet jag inte för vem eller varför jag skriver. Är det bara för min egen skull? Eller får någon annan ut något av att läsa det jag skriver?
 
Jag är rädd för att framstå som gnällig, negativ och dyster. Som att jag inte försöker.
 
Men jag vägrar försköna detta helvete. Jag vägrar le när jag behöver gråta. Och jag vägrar ljuga för mig själv.
 
Så tack för att ni fortsätter läsa, trots att jag inte är så inspirerande.
 
 
 
 
I tisdaga kom min kära far med en briljant idé, nämligen att det var dags för ett morgondopp. 08.00 satte vi oss i bilen och tio minuter senare dök vi ner i det otroligt stillsamma vattnet. Det var så fridfullt, stillsamt och rogivande och vi var alldeles tysta under flera minuter.
 
 
Jag har alltid älskat havet. Det är något magiskt med stranden, vågorna och vinden. En lagom tångluktande, saltstänkt och blåsig strand är nog den plats i naturen där jag trivs bäst. Det är rogivande att lyssna till vågorna, blicka bort mot den oändliga horisonten och låta vinden blåsa huvudet tomt på tankar.
 
 
Om jag hade ett hus vid havet skulle jag gå upp så tidigt om morgonen att det nästan räknas som natt. Jag skulle packa en termos med kaffe, en bok och papper och penna. Efter några simtag i havet skulle jag sätta mig i sanden, läsa och skriva och få tillbaka värmen med det starka kaffet. Jag skulle sitta där varje morgon, varje eftermiddag och varje kväll. Om somrarna skulle alla fantastiska vänner bo hos mig, vi skulle sitta på stranden jämt och spela gitarr och sjunga. Vi skulle kasta oss upp i alla möjliga och omöjliga cirkuskonster, vi skulle dansa, vi skulle skratta och vi skulle leva.
 
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Mitt i sommaren lever jag som i mörkaste november. Och hur mycket sol som än rör vid mitt ansikte så berör den mig inte i själen. Den där kemiska obalansen i hjärnan tycks vara omöjlig att balansera upp. Jag gör vad jag kan för att hålla mitt leende äkta, men jag misslyckas för det mesta..
 
 
Så därför är jag tyst. För jag vet inte hur mycket mer svärta bloggen tål. Och jag vill inte förlora alla er läsare för att min blogg är för dyster. Hade jag kunnat skjuta undan känslorna och plocka fram min levnadsglada sida så hade jag gjort det. Jag försöker verkligen. Verkligen. Men jag misslyckas gång på gång.
 
 
Jag hoppas att ni inte slutar läsa. Jag lovar att fylla bloggen med inspiration, glädje och drömmar så fort det känns äkta. Jag vill vara ärlig. Jag vill inte framstå som glad och positiv om jag inte är det. Jag tror inte det är hälsosamt.
 
 
Så nu planerar jag för sista delen av sommaren. Jag bestämmer mig för att ha picknickar, hälsa på vänner ute i skogen, bada, sätta igång massor av kreativa projekt och vila huvudet mot alla fantastiska vänners axlar. Jag bestämmer mig för att genomföra det här, även om jag inte känner glädjen fullt ut. Även om det är så mörkt att jag inte vill ta mig upp ur sängen så gör jag allt det här, för jag vägrar lyda depressionen!