Huvudvärken tvingar mig till tårar men jag orkar egentligen inte gråta. Så istället tar sorgen stryptag om hjärtat och försöker ta död på mig. Smärtan skapar panik i bröstet och skriker att det måste sluta göra ont nu! Nu! Jag skriker åt världen, jag skriker åt min kropp och jag skriker åt livet. Snälla befria mig nu! Jag orkar inte mer!
 
 
Ovissheten är det som skapar mest panik. Skulle jag veta att huvudvärken kommer gå över om ett år så hade jag hanterat det helt annorlunda. Men att veta att det kanske aldrig, aldrig, aldrig kommer gå över gör situationen outhärdlig. Det är för stort för att ta in. Det är för mörkt. Det är för hemskt. Det är obehagligt skrämmande.
 
 
Att veta att du inte kan fly. Att du inte ens kan andas när du själv vill. Att inte kunna gömma sig, inte ens för en sekund. Vart jag än tar vägen så hittar huvudvärken mig. Jag är ständigt iakttagen och ständigt rädd.
 
 
Jag blir inte vän med den. Hur mycket jag än vrider och vänder på de alternativ som jag egentligen inte har så kan jag inte ta huvudvärken i handen och knyta vänskapsband. Jag vill spotta på den, sparka på den och döda den. Jag vill borra in mina sylvassa naglar i dess svarta ögon och fråga; hur känns det!?
 
 
Som jag skulle njuta av att ta död på den där djävulska fienden. Jag skulle ställa till med kalas och dansa på dess grav. Och jag skulle ge igen genom att leva så mycket det bara är möjligt. Jag skulle leva ikapp mina förlorade år och älska varje ögonblick av livet.
 
 
Men folk säger att om huvudvärken nu inte går över så är det just det där med att knyta vänskapsband till den som är mitt enda alternativ. Annars kommer jag gå under. Men jag VILL INTE tvingas bli vän med min fiende bara för att jag inte har något annat alternativ. Varför har jag inte rätt att hata och förakta detta helvete!? Varför måste jag acceptera ondskan? Det är rena rama idiotin om du frågar mig.
 
 
Världen vill att jag accepterar min situation. Det sägs att det är enda sättet att komma till ro. Men för mig att acceptans detsamma som att ge upp. Om jag accepterar att livet är över så kommer det också vara det. Om jag istället kämpar och sliter som ett djur för att inte vara ett offer så kommer jag inte heller vara det.
 
 
Så nej, jag tänker inte bli bästa vän med min huvudvärk. För jag hatar den.
Huvudvärk,
(Det här inlägget skrev jag i morse, men min ME-hjärna glömde tydligen bort att publicera det. Så det kommer nu istället.)
 
Jag försöker verkligen hålla mig vaken, men mitt i skrivande stund sluter sig ögonen och sömnen sliter mig ifrån vakenheten. Jag måste sluta skriva när jag tagit mig igenom en halv mening för jag måste vila ögonen och händerna. Jag borde kämpa mig upp ur soffan för att sätta på kaffet, extra starkt idag, även om kaffet inte har den uppiggande effekten på mig.
 
 
Jag skulle också kunna bädda ner mig och sova några timmar, men jag ska till läkaren om några timmar, så det går inte.
 
 
Så kaffe får det bli.
Idag är allting färglöst. För det mesta. Då och då existerar färgen svart och då tar den över allting. Okontrollerat invaderar den minsta tanke och gör livet nattsvart. Och ingenstans väntar soluppgången. Inte ens en liten stjärna kan svärtan bjuda på.
 
 
Jag tror min själ är för trött för att känna mer nu. Varken det som är bra eller det som är dåligt orkar själen hantera. Jag är trött. Så trött. Min kropp har kraschat in i väggen och min själ kom strax efter. Pang sa det och så vek benen sig. Nu ligger jag här och krälar bland smutsen och kan inte komma upp på benen igen.
 
 
Jag vill åka till havet. Ensam. Bara jag. Jag vill orka promenera långa sträckor, ha tjocka tröjor och lager på lager. Massor av halsdukar och kängor där sockorna sticker upp. Jag ska gå där och lyssna till vågorna, tillåta min tankar att vara sådär mörka som de är för att sedan slå mig ner i sanden, andas och försöka tänka på ljuset.
 
 
Jag ska gå till mitt hus. Huset som ligger helt för sig själv. Inga andra människor passerar stranden eller huset för det ligger så avlägset. Där ska jag dricka kopiösa mängder av te. Te gjort på örter som läker själen och hjärtat. Jag ska också elda, sitta hopkrupen med en stickad tröja, barbent men med tjocka sockor på fötterna. Jag ska sitta med penna och papper hela dagarna. Jag ska skapa poesi, sångtexter och böcker. Och när pennan inte glöder ska jag läsa böcker. Mängder av böcker. Jag vill också fingra på gitarren, skapa musik. Tonsätta ångesten.
 
 
Det kommer fortfarande göra ont att andas. Det kommer vara svårt att existerar. Men jag ska vila. Jag ska vila tills solen talar om för mig att det är dags att gå tillbaka till livet. Och på starka ben ska jag stå stadigt förankrad i jorden och kliva ut i livet och fånga varje ögonblick med ett leende på läpparna. Och själen ska inte längre skava.