Acceptera. Detta ord som läkarna och så många andra är så glada i att säga. Jag försöker att vifta bort irritationen som uppstår när detta ord dyker upp, men inom mig växer en vrede och en ilska fram. Och mitt inre raseras, för när någon pratar om acceptans är det som att de poängterar för mig att mitt liv är över, helt och hållet. Och allt för ett dumt litet ord som de bara måste kasta över mig. Acceptera. Ett ord som jag avskyr något fruktansvärt.
 
 
 I svenska akademiens ordlista så står det att "acceptera" betyder godta och godkänna. Slår man samma ord i ett synonymlexikon får du bland annat upp det här: säga ja till, gå med på, finna sig i och nöja sig med.
 
 
Jag godtar inte att vara mer död än levande. Jag godkänner inte min livssituation. Jag säger inte ja till mina sjukdomar. Jag går inte med på att jag inte har ett liv längre. Jag finner mig inte i att livet är över. Och jag nöjer mig inte med att ligga i en soffa eller i en säng dygnet runt för resten av livet.
 
 
Ska jag bara luta mig tillbaka och ge upp och tänka att det inte finns något mer att göra? Ska jag ge upp utan att ens försöka!? Borde man inte prova varenda förbannade behandling, både i Sverige och utomlands för att bli bättre innan man inser att det är kört och DÅ acceptera detta helvete till liv?
 
 
Om jag accepterar det här livet så sviker jag mig själv. För mig betyder acceptans att man förlikar sig med sin situation och inte förväntar sig att någonting ska förändras. Varför vill alla att jag ska vara inställd på att livet kommer vara såhär nu? Jag har inte provat alla behandlingar som finns där ute. Det finns mängder av alternativa behandlingar att prova. Jag hyser för stor kärlek för livet för att låta det vara så som det är nu. Jag är skyldig mig själv att fortsätta kämpa. Om jag accepterar vad sjukdomarna gör mot mig så förminskar jag mitt eget värde.
 
 
Det är därför jag avskyr ordet. För om jag accepterar mina sjukdomar, min livssituation och min avsaknad av en framtid så är det som att jag ger upp. Som att jag säger att jag är värd att leva i ett helvete. Att jag inte är värd ett riktigt liv. Som att jag bara står där medan sjukdomarna misshandlar mig, hånar mig och skrattar åt mig och jag bara står där och ler och säger att det gör ingenting, jag vet att ni måste göra såhär mot mig, det är helt okej för jag har accepterat att det är så. För mig innebär acceptans att man slutar kämpa, nöjer sig med sitt miserabla liv och slutar söka efter hjälp. Som att jag slutar tro på livet.
 
 
När de säger åt mig att acceptera min situation så är det som att de säger att det inte finns något hopp längre. De säger att jag aldrig kommer bli bättre eller bra, så det är inte lönt att sträva och kämpa efter lindring och bot. Det är bara att acceptera att jag fick leva i 21 år, sedan tog det slut. Och resten av ditt liv ska du lida och du kommer aldrig mer att leva.

2 kommentarer

Ina

24 Feb 2015 19:54

Skickar en stor kram. Jag vet tyvärr hur det är och tyvärr måste jag säga så känner jag ofta precis som du skriver i det här inlägget. Jag skriver "tyvärr" eftersom det vore lättare om man just kunde acceptera att det är som det är. Jag kämpar hela tiden med att hitta saker som lindrar, gör livet lite mer värt, hoppas på att hitta något som kan ta bort en del av smärtan. (Jag har fibro, förmodad me och kronisk tietzes syndrom) Hoppas du finner lite bättre dagar också. Stor kram

Svar: Tack ska du ha! Jo, många säger ju att det är viktigt just med acceptans. Och jag vet ju egentligen att acceptans inte innebär att jag ska sluta kämpa. Man kan acceptera att det är såhär just NU, men att det inte behöver vara så för alltid. Men trots att jag vet det så har jag ändå svårt för det. Jag är inte beredd att ge upp kampen. Jag vill leva. På riktigt. Vad tråkigt att höra att du är sjuk, jag hoppas att våren som snart är här ska komma med lite värme till dig och att du får må så bra som det bara är möjligt. Ta hand om dig och tack för din kommentar. Kram!
vinglamedvingar.blogg.se

Liten Uggla

06 Mar 2015 13:52

Jag känner samma. Hur fan skall man kunna acceptera att livet tog slut vid 30? Hur kan nån ens säga till en hur man skall "leva" det s k liv man lever? När de själva inte är i samma sits. Jag brukar säga att jag har accepterat att jag aldrig kommer att acceptera.
Kram! ♥

Svar: Tack för din kommentar, nu känner jag mig mindre ensam i mitt "anti-acceptans-tänk". Det är skillnad att acceptera en sjukdom man tvingas leva med och en sjukdom som gör att min INTE KAN leva. Kan du fortsätta leva trots en sjukdom så är säkert acceptansen viktigt. Men för alla oss som lider av sjukdomar där vi inte längre KAN leva så är det en helt annan sak. Alla tycker säkert inte så, men det gör jag i alla fall. Ta hand om dig! Kram
vinglamedvingar.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej