vinglamedvingar.blogg.se

Det var märkligt att komma tillbaka till Göteborg, speciellt som vi bodde nära min gamla skola. Vi passerade skolan några gånger och även om det nu är över fyra år sedan jag började där så känns det fortfarande mycket inuti.  

 

Jag minns sommaren innan skolan började. Hur jag frenetiskt letade lägenhet, läste information från skolan om vilka sorters danskläder som var tillåtna, vilka dansskor vi skulle ha och hur mycket vi skulle träna under sommaren för att vara i bra form inför skolstarten.

 

Jag hade nyss lämnat ett fantastiskt år på en folkhögskola i norr. Där hade jag slitit i danssalar, i gymmet, framför pianot, i studion, i teatersalarna och sångrummen från halv fem på morgonen till halv sju på kvällen. Jag var mer än redo att kliva in i en mycket högre nivå av utbildning.

 

Att flytta till Göteborg för att påbörja drömutbildningen var fantastiskt. Och oerhört nervöst. Men att veta att jag inom tre år skulle vara musikalartist. Svart på vitt. Musikalartist på riktigt!

 

Att få sin dröm krossad är oerhört smärtsamt. Speciellt om den där drömmen är något av det viktigaste man har. En dröm man vårdat, älskat och längtat sedan barnsben. En dröm som inte bara varit något man tyckt om, en dröm som varit ett enormt behov!

 

Att inte stå på scen längre har förstört mig. Det är där jag hör hemma. Det är där jag är som lyckligast. Det är där jag vet vem jag är. Utan scenen har jag förlorat en stor del av min identitet. En del av hjärtat dog med drömmen och den biten går inte att läka ut. Den kommer heller inte växa ut igen bara för att jag försöker fylla livet med något annat. Det är en bit som alltid kommer saknas så länge jag är ifrån scenen.

 

Jag måste bli frisk, för jag måste stå på scen.