För några veckor sedan kom färdtjänstbilen och hämtade mig och körde mig till tåget. Där mötte jag min vän och vi satt snart på tåget mot Göteborg. Jag slocknade ganska omgående och sov hela resan. När vi kom fram var det dags att lasta knät fullt med packning, hänga min kompis rullväska på rullstolens handtag och rulla mot hotellet. Det var inte helt lätt med kullersten, höga kanter och byggarbeten precis överallt. Uppförsbackar och lutande gator. Detta resulterade i att jag var tvungen att resa mig upp vid varje gata, för det fanns ingen sluttning att köra rullstolen på. Uppförsbackarna fick jag gå uppför och även där det var byggarbeten fick jag gå. Detta förstörde min kropp. Mina fötter skrek, benen var svaga och huvudvärken pulserade. Och det var inte enkelt för min stackars vän heller som var tvungen att släpa runt på mig i rullstolen. (Jag var ganska arg över att det inte är möjligt att boka färdtjänst i denna kommunen. Att betala dyrt för taxi är inte så enkelt när man lever på aktivitetsersättning.)
Tillsut kom vi fram till hotellet och jag kastade mig in säng med en gång. Jag somnade efter en stund och sov bort två timmar. Vi tog det lugnt på hotellet en stund och rullade sedan ut på stan för att äta lite. Jag var fortfarande väldigt sliten och trött och var inte det roligaste middagssällskapet. Efter att vi ätit rullade vi tillbaka till hotellet, satte igång en serie och innan klockan blivit åtta sov jag som en stock.
Dagen därpå vaknade jag av mig själv när klockan var fem. Jag låg kvar i sängen, satte lurar i öronen och tittade på min serie i tre timmar tills min vän vaknade. Vi tog sedan hissen ner till frukostbuffén, satte oss vid fönstret och tog god tid på oss.
Efter frukosten var jag helt slut. Jag hade gärna rullat ner till stan till min favoritaffär i Göteborg, men jag orkade verkligen inte. Vi bäddade istället ner oss framför en serie och jag somnade när klockan var halv elva. Efter fem timmar vaknade jag, lite chockad över att jag sovit så länge.
Jag tryckte i mig en massa piller för att orka göra mig iordning inför kvällen och musikalen. När vi sminkat oss och bytt om rullade vi ner på stan för att äta lite och sedan begav vi oss till Operan.
Ingen av oss hade riktigt förstått att vi faktiskt skulle se tidernas allra bästa musikal. Den musikal jag upptäckte när jag var sju och som jag förälskade mig i på en gång. Musiken, historien och rösterna som framförde dessa fantastiska sånger fängslade mig och jag levde för att lyssna på musikalen. Och jag sparade och sparade för att ha råd att köpa CD-boxen med musiken.
Jag såg originaluppsättningen av musikalen när jag var nio år och det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag var bara nio år, men grät av lycka när prologen spelade (man kan väl säga att jag var lite av en nörd (och är det fortfarande)).
Vi kom till Operan och lämnade in rullstolen i garderoben och shopade sedan loss bland souvenirerna innan föreställningen började.
Vi satt på andra raden och hade perfekta platser. Jag förstod fortfarande inte att vi skulle se föreställningen, men så fort första tonen spelades i prologen så började jag snyfta som en toka. Och tårarna rann och rann och rann och rann igenom hela första akten. När pausen kom tittade jag och min vän på varandra och skrattade åt mig när jag sa: "nu orkar jag inte mer!" Jag såg mig själv i spegeln och såg ett par rödgråtna ögon. Jag undrar vad folk tänkte egentligen.
När andra akten började kom tårarna igen. Och jag fortsatte gråta tills föreställningen var över. Och ni ska veta att föreställningens längd är fyra timmar och tio minuter. Jag grät från första ton till sista. Jag grät av lycka, av nostalgi, av den sorgliga historien, av längtan att själv stå på scenen, av den vackra musiken och av det faktum att jag satt där och såg min favoritmusikal och inte låg i min soffa. Jag applåderade trots kramp i axlarna, jag jublade och ställde mig upp. Och jag blev besviken när publiken inte ville klappa in dem en andra gång, det var de verkligen värda.
Efter föreställningen hade jag en fruktansvärd huvudvärk eftersom jag gråtit i över fyra timmar. När vi rullade till hotellet med Madame Rull så kunde vi inte låta bli att sjunga sånger från musikalen. Föreställningen var fantastiskt. Ingen kan slå originalet, deras röster är de finaste jag vet. Och deras utstrålning och deras sätt att agera är också oslagbart. Men även om originalet är oöverträffligt så var föreställning helt underbar. Jag var dock besviken på att de inte agerade bättre. Jag hade velat se dem agera bättre när de sjöng. Men ändå, helt fantastiskt!
Vi var inte tillbaka på hotellet förrän tolv. Vi var båda mycket trötta men samtidigt svävade vi lite på moln. Vi bäddade ner oss framför en serie, men när internetet krånglade orkade vi inte bry oss och vi somnade när klockan var lite i ett.
Jag vaknade bara tre timmar senare och mådde verkligen inte bra. Så jag fick trycka i mig lite piller och låg och titta på min serie innan min vän vaknade. Vi packade våra väskor och gick sedan ner till frukosten. Där mötte vi en vän till mig som bor nära Göteborg och det var så fint att se henne då det var ganska längesedan sist.
Jag var dock den tråkigaste människan i världen. Fullkomligt utmattad, mycket huvudvärk, värk och febrig. Men jag gjorde vad jag kunde för att vara glad och trevlig.
På tåget hem slocknade jag givetvis och sov hela resan tillbaka, vilket var mycket välbehövligt.
Jag var så hemskt nervös för hur jag skulle orka med den här resan. Men tack vare att jag sov större delen av dagarna så gick det vägen. Vi fick inte gjort något annat än att sova, äta och se på musikalen, men det viktigaste var ju att orka med att se föreställningen så det gjorde inte så mycket. Jag är så glad att jag kom iväg och fick uppleva det här!
Kommentera